Slappt och cyniskt kåseri om Greta Thunberg på DN:s ledarsida

Problemet med Greta Thunberg är att hennes följare inte tillhör barndomens ”struliga surisar med ofullständiga hjärnor, impulsiva infall och trotsutbrott”. I en ålder där man kan tolereras, rentav förväntas, ”läxa upp vuxenvärlden”.

Detta hävdas på DN:s ledarsida den 23 september (med support från övriga ledarskribenter?).

Det är, fortsätter DN:s Lisa Magnusson ”lite läskigt att höra sanningen från en barnamun för att lyssna. Varför duger inte de grånande experterna?”

”Experterna”? Visst är de i allt högre utsträckning ense, klimatkrisen är på väg att bli fullständigt ohanterlig. Greta Thunberg ser det som avgörande att kursändringar sker inom åtta och ett halvt år.

I sitt tal inför en stor FN-församling med världens ledare, åtskilliga grånande, höll sig Thunberg till saken, världskrisen, men i motsats till gängse talare präglades hennes appell av förtvivlan i sak, inte av genomtröskat tvivel och tvekan.

Sådant kan ändra världen.

Lisa Magnussons bekymmer är hennes villrådiga trötthet inför de växande massorna av ”Gretas fans”, alltså de mestadels unga som lyssnar och inte nöjer sig med första sämsta svar från överheten. Magnusson avslutar med att återge talesättet att när fingret pekar mot himlen, tittar idioten på fingret: ”Fingret här är Greta. Himlen de sakkunniga. Och idioten? Det är väl vi?”

Jag läser detta gång efter annan, och har i minnet att Greta Thunberg, och de som lystrar till hennes budskap, sannolikt bör betraktas som barn med ofullständiga hjärnor, impulsiva infall och trotsutbrott.

Vi vuxna får rollen som idioter, och det förmodas väl vara värt en gäspning, kanske ett småleende.

Någon rad senare undrar Magnusson själv, varför ”så nedlåtande mot Greta”?

Ja varför.

Förslag: DN:s ledarsida borde låta vissa texter om klimatkrisen passera kulturchefens sakkunnige Björn Wimans granskande öga och omdöme.

Nu får Lisa Magnusson, med ledarsidans auktoritet, smeta ner Greta Thuressons väl underbyggda förtvivlan. DN:s cyniska kåseri må vålla förtjusning hos dem som fortfarande förmår se bortom det slappa betraktande, där passivt tvivel hör till men inte en förtvivlans aktiva uppfordrande.