Plötsligt öppnas dörren från förrådshuset och Gunnar ”Nypan” stiger ut.
Jag är på Hellasgården för att ta mig en löptur och bada bastu.
Gunnars sätt att röra sig utstrålar energi och beslutsamhet, precis det jag minns från vårt första möte för mer än 50 år sen.
Jag blir glatt överraskad och spontant öppnar jag famnen för en kram. Känner att Gunnar stelnar till litet, kanske är han inte så bekväm med kramar mellan vuxna män? Men vi kramas, om än litet tafatt. Så kommer samtalet igång. Om hur vi har det, att Gunnar hjälper sonen Micke med arbetet med Hellasgårdens bastu, och att jag, utflyttad till Norge, av och till återkommer till Hellasgården där min pappa på 50-talet introducerade sina söner i det mytiska bastubadandet.
Det blir ett ganska kort möte. Gunnar har sitt att göra och jag ger mig ut i skogen.
Vårt första möte äger rum på Ågesta friluftsgård i mars 1960. Jag är 14 år och deltar i min första träning i regi av Hellas orienteringssektion. Efter träningen stegar Gunnar fram till oss nybörjare och presenterar sig som ungdomsledare. Han ger ett myndigt intryck – fast handslag, tydlig röst och klara besked. Han är klädd i en s k bryggarfrack i svart skinn och ett par knähöga bruna gummistövlar. Han äger en svart VW-bubbla och har fästmö, Solveig. Vi får senare veta att han året före deltog i juniorlandslaget. Gunnar åtnjuter min respekt från första stund.
Under de 50 år som sen förflyter är Gunnar en del av mitt liv. De första åren nära i tränings-och tävlingssammanhang, men under lång tid mer avlägset då jag bor på andra håll i landet.
När jag återvänder till Stockholm, erfar jag Gunnar som ledare och nu far till två söner som också orienterar. Jag minns att jag tycker han är alltför sträng när dom inte motsvarar hans förväntningar. Samtidigt kan jag ju faktiskt inte veta hur Gunnars relation till sönerna egentligen är. Mina egna erfarenheter av att vara pappa spelar säkert in. Även mina söner prövar på idrotten, med varierande framgång.
Under några intensiva år i början på 2000-talet samarbetar vi tätt i orienteringssektionen, han som ordförande, jag som medlem i en kommitté. Gunnar har kvar både energi och beslutskraft. Han har lång erfarenhet från yrkesliv som ledare och från uppdrag i Svenska orienteringsförbundet. Samarbetet flyter lätt. Gunnar är lyhörd, men samtidigt envis med det han själv menar är bäst.
Så flyttar jag igen, denna gång till Norge. Men återkommer, som sagt, då och då till de miljöer där Gunnar och jag först lärde känna varandra.
När jag för kort tid sen får höra om hans sjukdom och död väller minnena upp. Mötet på Hellasgården blev det sista. Det förunderliga är att vi då skildes i en anda av att vi snart ska mötas igen. Men så blir det alltså inte.
Nu återstår minnen och reflektioner. Som denna: Egentligen kan jag ju inte påstå att jag kände Gunnar på djupet. Ändå berör det mig starkt att han nu inte finns mer. Han känns som en tydlig person i mitt liv, en person som också format mig, även om det inte går att säga hur. För mig var det första mötet viktigt – jag befann mig i en sårbar period i mitt liv. Han utstrålade fasthet och intresse för mig och oss nybörjare. Det var betydelsefullt. På så sätt kände jag kanske ändå en sorts kärna i Gunnar ”Nypan”.
Halden 2020-04-02, Jonas Berglund
Texten skickades först till mig via mejl och Jonas Berglunds originalrubrik är ”Möten med Gunnar”. Jag passar på att å min familjs vägnar tacka för allt stöd och alla fina ord om pappa, och alla hälsningar, tal och gester som ni generöst delat med er av – allt detta har betytt och betyder mycket för oss. /Micke Nyberg
Läs gärna även Sverkers text: Gunnar ”Nypan” Nyberg död
(Jag tror att bilden är hämtad från DN:s arkiv, och att jag fick en kopia av den av Janne Falk, när jag pryade hos honom där en minnesvärd vecka på 1980-talet.)