Hade fått jobb 1969 på Expressen genast efter journalisthögskolan (det var då för tiden en annan, nästan vidöppen marknad vad gäller medierna).
Utlandschefen Bengt Erlandsson välkomnade mig genom att dra in mig i en glashytt och säga med djup och skrovlig röst:
– Du lär vara förbannat röd!
Jag hummade, nickade och skakade på huvudet, röd? Inte så farligt röd, fick jag ur mig. Kanske pacifist, på något sätt, lite pacifistisk?
Snart tillbringade jag dagarna vid Flaten, i sällskap med en krånglande transistor – måste bevars noga lyssna på vad som timat i stora världen, vad som under kommande natt kunde kräva uppföljningar på Expressens utlandssidor.
Det var förfärligt där på Flaten – så många länder, så många krig, inte bara i Afrika, kriser överallt. Gerillor.
Vad har du på gång till utland, brukade kvällschefen hojta, när jag anlände vid pass 19. Jag svarade nästan alltid att det står nog och väger mellan Ulf Nilson och… ja, en del andra korrar. Denna handfull som berättade allt om vad som hänt i vida världen, långt från Flatenbadet.
Nu blev det ingen vanlig natt, en mängd chefer, reportrar och layoutare trängdes kring teleprinter och desken, och jag erinrade mig äntligen att i denna natt skulle ju tre amerikaner landa på månen.
Det hade jag nästan glömt eftersom jag hade för vana att hoppa över löpsedlar och de fetaste rubrikerna.
Det blev en för min del sällsynt lugn natt; amerikanerna anlände till månen och detta föranledde en teleprinterremsa: Landat!
Med klockslag och allt.
Det var inte mycket jag kunde göra åt denna märkliga händelse, men jag ville ju komma med något litet bidrag – jag hastade till jourhavande chefsgäng och föreslog att vi skulle göra en lite speciell bildruta med teleprinterns historiska besked, landat! I faksimil!
Jag la remsan framför nosen på nattens general, han tittade irriterat och knölade ihop den, ”det där är väl för fan redan känt för varenda läsare”.
Jag fikade då i godan ro, tog småningom som vanligt en taxi hem till kollektivet i Stureby, firman betalade som vanligt, och jag försökte tänka att jag varit med om något enastående, en månlandning.
Femtio år sedan nu.
Småningom trasslade jag mig bort från Expressen; skulle in i fängelse för totalvägran och nu var det dags för repmånad som ”värnpliktig sergeant”. Anade oråd. Föra trupp! Ropa höga distinkta kommandon! Aaaav delning HALT!
Det var dags att inställa sig på anstalten i Valla, nära Katrineholm, jag fick skjuts ända fram till grinden av utlandschefen – han ingick i nån testgrupp som skulle avgöra vilka nya bilmärken som var att rekommendera, och han förväntades avverka åtskilliga mil.
I det både trivsamma och ledsamma fängelset skrev jag en dagbok, som var tänkt för Expressen och som skulle bli mitt genombrott som skribent! Inte bara redigerare!
En chef mötte mig vid entrén och utbrast småleende, ”men se där, den lille författaren! Jag har lämnat dina alla manuslappar till Kerstin Matz på feature”.
Snart kom dock beskedet att hennes son Erling också suttit inne och han tyckte inte alls att det var som jag skrev, förklarade mamman.
Nåja, tänk att ändå ha varit med om att skildra månlandningen, inifrån en hektisk och historisk nyhetsfabrik! Prick 50 år sedan!
Nyhetsjournalist? Nej.