Separationsångest? Kanske fanns det med någonstans, när jag med tvekan och oro lämnade ifrån mig 157 utskrivna sidor till en förläggare som hävdar att han med intresse ska läsa mitt opus. Med en titel som jag inbillar mig, i mina dagdrömmar, ska locka även idrottsfiender att kolla lite i textsjoket:

”Sluta med din förbannade idrott”.

Repliken fälls av en något frustrerad men klok kvinna i övre medelåldern, tävlingsorienterare än idag, dock med måhända tilltagande förströddhet.
Maken, grånad H65:a, är däremot oförtröttlig, om än stundom minst sagt frustrerad han också, och det på goda grunder.

Och deras hemvist, när det gäller orientering, är här benämnd Sparta OK, för att nu inte sprida alltför många felaktigheter om en annan klubb som 1908, efter nio års lidande under beteckningen ”Pastorns Gossar", också valde ett stolt klingande namn från antik och idrottslig historia.

Nå – den skrivare som försökt foga ihop denna melankoliska växelsång mellan make och maka är inte djuplodande vad gäller historiken, han vill mera ge en förhoppningsvis levande bild av vad slags problematisk sport som idkas till skogs, och då i regel under kompakt medieskugga, såvida inte någon elitlöpare tragiskt omkommit eller – möjligtvis – om vårt landslag återvänder från ett franskt VM med oerhörd övervikt i handbagagen, guldmedaljer väger tungt.

Ikväll har jag alltså tagit adjö, lämnat ifrån mig min baby efter synnerligen ojämnt framskridande grosess, och tills vidare överlämnat alstret i en skarpsynt förläggares varma hand.
Men då också fullt införstådd med att sisådär 97 procent av inströmmande romanförsök från förhoppningsfulla figurer möts av ett i förlagsvärlden frekvent och nödvändigt ord:
Tyvärr.

Må så vara, tänker jag. Idag satte jag punkt, och om inte annat så hotar jag med att här på nätet som gott alternativ lägga ut min volymmässigt mäktiga drapa. Och eventuella tålmodiga läsare ber jag i så fall uppfatta denna i teorin tänkbara rekordtirad som ett personligt brev till er var och en, med en på obefintligt tryckt försättsblad inskriven hälsning, ett

Varmaste Tack till Dig, Du som läst!

Somliga i åratal, och ibland dessutom skänkt mig det gensvar som är att likna vid absolut nödvändiga vätskekontroller under Tiomilas långa natt eller värsta Fasalopp.

I morgon ska jag träffa barnbarnet Hedda igen! Det finns papper att bry sig om, men när ens förstfödde son blir pappa, och man själv farfar, då… saknar jag ord som duger men känner på riktigt vad som är viktigt i hastig tillvaro.

Tänk om Åsa Romson, Hellastjejen och en av Miljöpartiets två språkrör, en dag är statsminister… Eller i varje fall en het kandidat till posten?
Den frågan fladdrade till när jag läste DN i morse, om förestående finska presidentvalet, där miljörörelsens kandidat, Pekka Haavisto, 54 år och Gröna förbundets ledare, ju smått sensationellt blev en av de två politiker som nu finska folket ska välja mellan.

Men Samlingspartiets Sauli Niinistö, 63 år, är förstås storfavorit, enligt opinionsmätningar stöds han av 62 procent medan Haavisto har 38.

Vad är det finska folket söker, vad avgör när de lägger sina röster?
Ideligen har det påpekats – om än inte slagits upp stort, i varje fall inte i svenska medier? – att Sauli Niinistös första hustru dog i en tragisk olycka och att han själv var nära att omkomma i kraschen.

Sauli Niinistö var också i Thailand 2004 med en av sina söner när den ohyggliga tsunaminvågen svepte in och skördade oräkneligt antal offer. Men Sauli och hans son överlevde, hängandes i en lyktstolpe ovanför vattenmassorna.

Niinistö tycks vara pragmatiskt försiktig, lagom kritisk till regeringens häftigt diskuterade europolitik (i motsats till Sannfinländarna vars ilskna populism hos stora grupper mötts med massiv entusiasm).

Niinistö säger att han är emot rasism (tack för det!) men att han inte kan se att någon organiserad sådan finns i landet. Han tycker också att det är viktigare att främja handel än att ta upp frågor om mänskliga rättigheter vid utlandsbesök; alltså vill han exempelvis inte i egenskap av president träffa Dalai Lama – det skulle kunna tolkas som om Finland stöder Tibets självständighetskamp.

Pekka Haavisto, å sin sida, har profilerat sig inte bara inom miljöområdet, som president skulle han vilja driva mänskliga rättigheter även gentemot Kina. Och mot detta Ryssland, där vi Hellasorienterare har fått många vänner…
Jag märker att mina medievanor på senare år har ändrats en smula, med större iver försöker jag följa utvecklingen i Ryssland, med dess växande proteströrelse mot Putin, än jag tar del av rapporteringen från USA med deras stundande presidentval.

Inför det finska presidentvalet har Niinistö mäktigt stöd av tunga namn inom industrin och idrotten. Notera det. Kanske uppfattas deras Sauli också som något av en äkta nations- och idrottshjälte? En överlevare som med sin son lyckades klara livet, en man som med starka armar länge hängde kvar i den där välsignade lyktstolpen och mirakulöst överlevde tsunamin? Är det inte sådan sisu som kan välsigna landet och skydda det i kommande orostid?

Pekka Haavisto lanseras under paroller som "Med fötter i Haikkas mull och hjärtat i världen". Haikka var ett enkelt ställe men viktigt för Haavistofamiljen under Pekkas ganska påvra barndomstid.
Han lever sedan 2002 i ett registrerat homosexuellt partnerskap med Antonio Flores från Ecuador, vilket åtminstone för ett antal år sedan av åtskilliga väljare skulle ha ansetts hjältemodigt (alternativt som förfärligt fel), och han stöds ivrigt av de allra flesta inom kulturvärlden.
Men har väl inte skrivit skönlitterära böcker, vilket Niinistö har gjort, två stycken. Hur läsvärda de är skulle jag gärna vilja veta, kanske finns de i översättning?

Ska fråga klubbkamraten Åsa vid tillfälle, om vad mer som finns att säga, rörande Haavisto, finsk miljöpolitik och åtskilligt annat – och hur har hon upplevt det första halvåret som politiker i rampljuset? Uppenbarligen har hon ju klarat sig alldeles utmärkt i medieframträdanden, och har väl varit mer synlig än Gustav Fridolin, det andra så kallade språkröret.
Opinionssiffrorna för Miljöpartiet tycks sakta men stadigt krypa uppåt.
Vilket kanske borde intressera oss natur- och skogssportsvänner?

Svårt att raskt få på pränt känslor som väcks i livets mest avgörande sekunder. Bäst är kanske att lugna sig, men jag ordar ändå.
Ofta inträffar dessa livets första och sista sekunder på sjukhus, exempelvis Södersjukhuset; min pappa Torne var sjukhuspräst där, och mina två yngre syskon, Dagny och Örjan är födda där liksom jag själv, och Eva-Lenas, Jajjes, och mina barn Tomas, Hannes och Annika.

Här jobbade jag som biträde också, under tonårens sommar, och minns särskilt vaknätter på Sachsska sjukhuset, nedanför själva SöS, där fyratusen barn årligen vårdas – att sitta vid ett litet barn som kämpade hårt, sitta nära intill med hela sin febrila hjälplöshet. Eller efter ovissa veckor få se en liten filur oväntat piggna till och med kavata steg vandra bort, hand i hand med både en mamma och en pappa.

Eller en annan sommar, invid den argsinta ynglingen som förbannade sviktande njurar och som till sin moders namnlösa förtvivlan snart nog slapp leva mer (jag skrev en tirad därom, ”Rödbetor och saltat smör”, den 28 maj 2009).

Men att jag alls har Södersjukhuset i sinnet denna kväll beror ju på att en flicka nyss kom till världen, Tomas och Sofias dotter Hedda. Att lite på håll, på några korridorstegs avstånd, få vara delaktig, att vistas i väntrummets nattdunkel under tre korta timmar – som naturligtvis var längre och kampmättade för hon som födde – att sedan få se Tomas öppna väntandets dörr, möta hans ljusa ansikte, se dess rofyllda glädje…

Hur all samlad oro viker, miraklet är verklighet.

Sådant kan man inte skriva om, inte så som man vill och så att det når en bit bortom de vanlighetens provisoriska ord vi nyttjar inför det viktiga: mirakel, magiskt, sällsamt, ofattbart.

Ikväll telefonpratade jag länge med min syster, hon nämnde en dikt, och jag hörde hur jag i stundens ingivelse plötsligt kunde rabbla den, nästan rakt av, jag prästsonspensionär som knappt har lyckats lära mig ”Fader vår” utantill.

Nyss skrev jag mera noga av dikten från en lyrikantologi, ord för ord; det är bra att plita för hand emellanåt, då får språket födas i mer dröjande takt, man hinner bättre höra det – som när Erik Lindorm gestaltar en upplevelse av att bli pappa, och vara som nyfödd.

Lindorm föddes 1889 och dog 1941, blott 52 år. Men hans klassiska dikt överlever nog, inte är den väl sönderälskad?
Hur som helst, jag hör till de skaror som alls inte omedelbart avfärdar rimmade verser. Och vi kan väl i livets kretslopp återanvända sådant som skrevs en gång om vi märker att orden berör?

Så – till Hedda, till hennes föräldrar och oss alla, Lindorms ”Lyckans minut” en sommarscen i denna vår bitande midvinterstund:

"Är det sant att jag håller ett barn på min arm
och ser mig själv i dess blick?
Att fjärden gnistrar och jorden är varm
och himmelen utan en prick?

Vad är det för tid, vad är det för år,
vem är jag, vad bär jag för namn?
Du skrattande knyte med solblekt hår,
hur fick jag dig i min famn?

Jag lever, jag lever! På jorden jag står.
Var har jag varit förut?
Jag väntade visst i millioner år
på denna enda minut."

Usch, jag ser att Johan Hakelius belönats med Expressens Björn Nilsson-pris.
Nilsson var självlysande kulturskribent, han skrev knappast med bläck utan med sitt hjärtas blod, förlåt mig mina dramatiska ord.

Johan Hakelius är en durkdriven jävel men det jag läst av honom andas en självbelåtenhet som var Björn Nilsson väsenfrämmande.
Och Nilsson blev aldrig det minsta cynisk. Jämför med den Hakeliusdrapa i Aftonbladet som förstörde min juldag för drygt en månad sedan; där berättar han om en genomliden julkonsert och John Lennons ”Imagine” bjöds som extranummer.

Hakelius skriver att ”Imagine” med sitt bud om att ”there´s no heaven”, ”and no religion too”, i kategorin gråtmild enfald slår det mesta i populärmusikens historia. Och att Hakelius sålunda erfor uppflammande förståelse för en viss Mark Chapman.

Vem Chapman är?
John Lennons mördare.

Hakelius fick en varm och hjärtegod känsla under julkonserten, inte för John Lennon utan för den som sköt honom, den som mördade honom där utanför hemmet i Dakota Building den 8 december 1980, nära Central Park i New York, sjuttioandra gatan.

Jag slog mina lovar kring porten där dådet förövades, när jag var där under en novembervecka1995, och bodde på hotellet strax intill. Jag sprang New York Marathon och fullföljde som femtioåring i levande skick men var besviken över tiden, 3.07.27.

Idag är jag besviken över valet av Björn Nilsson-pristagare.

Lena Andersson som statsminister. Jag dagdrömmer om det, medan jag läser hennes kolumn i dagens DN. Hon nedtecknar ”Tio anteckningar till mig själv om jag hade tillfrågats av VU”, apropå socialdemokraternas ledarskifte.

Jag minns Lena Andersson som ett anonymt namn under en period då hon som vikarie tilläts skriva sport i DN. Och att den som själv aktivt idrottat omedelbart märkte att denna skribent visste något viktigt om vad hon beskrev, att hon öppnade annars slutna dörrar i sportjournalisternas herrkammare.

Lena Andersson var i ungdomen, innan hon blev framgångsrik författare, cyklist och skidåkare på elitnivå. Jag använde hennes texter i undervisning om sportjournalistik, för högskolestudenter. Och jag minns att jag frågade DN:s dåvarande sportchef om vart hon tog vägen, den där Andersson som skrev så annorlunda och med sådan märklig precision i språk och personliga perspektiv. Jag fick ett svar som gick ut på att hon inte passade in, hon skrev inte som brukligt var. Någon anställning var det inte tal om.

Lena Andersson skriver denna dag om socialdemokratin – och om detta parti har någon kvardröjande rest av öppen självprövan så har det något att finna i dagens DN-kolumn. Och inte bara socialdemokraterna utan alla partier, och varje medborgare. Jag nöjer mig med att citera några enstaka punkter i hennes programförklaring:

”Samhället bör organiseras utifrån tankeexperimentet att ingen i förväg vet vilka egenskaper, begåvningar eller positioner de kommer att få. Då inrättar självbevarelsedriften ett samhälle med mycket små skillnader som är gott för alla.” (filosofen John Rawls grundtes).

Och: ”Livspussel = de välavlönades svårigheter att organisera vardagslivet när de skaffat sig fler saker, aktiviteter och barn än de kan hantera.”
En välförtjänt känga åt TCO, som stolt anser sig ha uppfunnit detta medelklasslidandets nyckelord, ”livspussel”.

Samt:
”Fråga Anders Borg (i debatt) vilket parti han skulle rösta på om han vore fattig. Beröm hans altruism om han svarar Moderaterna.”

Och till alla oss som är besatta av allsköns sportevenemang: ”Motverka nationalism även i politik och idrott.”

Tag och läs DN idag, sidan 5. Lena Andersson avslutar sin artikel med dessvärre helt korrekta rader: ”Slutsats: Jag är inte lämplig.” (som partiledare).

Nu ska jag med misstänksamhet åter granska mitt manusförsök som jag rubricerat ”Sluta med din förbannade idrott”. Jag vet ju att alla ord man valde igår inte alls är lika givna i nytt dagsljus.
Så – med vässad blyertspenna går jag till förnyad attack, innan förläggaren får ta del av mitt mödosamma och i slutskedet hastiga hopkok.