Börja om? Försöka en gång till?
Ja, vad är alternativet? Hålla sig hemmavid och vårda pessimismen?
Eller börja skriva någon rad igen? Lägga av snackandet i detta forum?
Fullt möjligt, vad nytta är det med detta skrivande. Nåja, jag begär inte nytta, men ett minimum av eget nöje, skrivglädje.
Errol Wicksell sa häromdagen att det var länge sedan jag skrev en tirad. Ett enkelt påpekande men det ger impulsen att ändå ta till orda, börja om, anspråkslöst.

Och på väg ut i skogen med kontroller som ska sättas ut prövar jag ben och skelett. Är jag fortfarande brukbar? Jovars, minst ett tjugotal meter. Man kan göra som det står i vartenda råd till nybörjare som vill komma igång: Spring en bit och promenera sedan. Fortsätt så. Småningom kan du jogga flera kilometer.
Något att ta sikte på.
Knäet värker, och ryggen. Falsk ischias i vänster ben igen, antagligen för att jag senaste veckorna suttit för mycket still och löst korsord. Det är ett osvikligt tecken på att sommarsolen slocknat för min del: jag är tvungen att lösa korsord om morgonen. Det är vad hjärnan står ut med. Trots att korsord är förfärande. Jag märker det när jag vågar känna efter.

Snart går det över, jag hoppas det, snart. I varje fall förr eller senare.
Tidigt i morgon bitti ska jag sätta ut nya kontroller till Hellas långdistanstävling. En stimulerande syssla. Promenadorientera sig fram till en liten lapp som fladdrar diskret vid någon punkthöjds fot, att kolla definition och väderstreck och på lämpligt vis få fast aluminumspjutet i marken, trycka dit Sportident-enheten, tråckla skärmen på plats, den ska helst vara riktigt fräsch i färgerna och den ska hänga horisontellt och vackert.
Förnöjsamt betraktar jag kontrollen, som hade jag skapat något, och drar vidare.

I morgon ska jag provjogga några meter igen. Och kanske anmäla mig till kommande helgs tävlingar?
Tvekar. Mina senaste försök var inte lyckade. Stigfinnarcupens nattetapp – efter ett par rätt grova men dock någorlunda hanterliga bommar skulle jag bara springa norrut och ta ett par kontroller på hemvägen. Lyckades passera förhållandevis enorma stigar utan att lägga märke till dem. Och kartan var svårläst när lampan erbjöd gult och gammaldags sken, jag stod där och blinkade och försökte begripa bättre med hjälp av ett förstoringsglas på kompassen, tyvärr fuktigt och till ingen nytta.
Vandrade hem.

Nästa försök: Då gällde det något så enkelt som att först hitta väg 264 och TC. Det gjorde jag till slut, ungefär samtidigt som min starttid gick ut. Betalade 20 kr i P-avgift, steg sedan ur bilen, kände efter och fick som svar: Du är inte i springbart skick, gamle man. Satte mig i bilen och åkte hem.

Dagen därpå: Medeldistans. Kanske lite mer lagom för min del. Efter tre kontroller är jag förlorad, fast det var jag redan på väg till start: Joggade men märkte att en lite äldre dam promenerade framför mig och att det gick lika fort, jag menar långsamt.
Det lossnar nog, tänkte jag. Det lossnar snart, tänkte jag i säkert femton minuter, innan jag diskret vandrade till parkeringen efter att stämplat ut. Not in the mood för så kallat eftersnack med någon kamrat.

Men som sagt. Börja om? Medge: utgångsläget faktiskt är sämre än någonsin (bortsett från mer ihållande skadeperioder). Då kan det strängt taget bara gå åt ett håll, väl? Sakta bli bättre igen? Låt oss tro på den idén. Kom sol!

Jag anmäler mig till tävlingar framöver, Rune, Leffe och så många andra behöver lojala förlorare. Janne Bojling också, han vann en tävling för en vecka sedan, det gladde mig. Men han måste ju få lite motstånd igen.

Lockande rubrik på Svenska Dagbladets kultursida: ”Dikter med humor och bildad elegans”. Det handlar om Anders Olssons nya diktsamling ”Men så oändligt lätt att svara dig”.
Ganska stort uppslagen recension, men egentligen påfallande kort. Inte mycket till analys eller försök att förklara storheten i Olssons diktning. Det citeras i stället, och som så ofta i lyrikrecensioner låter man det citerade stå som illustration, rentav bevis, på hur rätt recensenten har i sin värdering.
Michel Ekman citerar följande:

längst in
innanför det blå

innanför
moderkroppen

ordet scavi
som fortsätter att gräva,

lägga jord över sig
på gator av silverdamm

och silvertrådar
alla uråldriga ögonvalv

Är ni med? Märker ni humorn? Och den bildade elegansen? Som redan visar sig i att författaren självfallet använder begreppet scavi – ingen bör tveka om dess betydelse! Men själv undrar jag och tycker inte att Google ger klart besked.

Jag kan inte undgå kanske populistiska funderingar: Om Anders Olssons dikter skickats till Bonniers under namnet Anders Svensson, en debutant som inte ens är professor som Olsson, hade då manus antagits? Och om detta mot förmodan skett, hade boken recenserats? Och fått odelat beröm?

Säkert brister jag i innantilläsning (för att inte tala om bildad elegans och humor) – men varför kan inte bokanmälaren anstränga sig mer för att tydliggöra varför det är viktigt att inhandla och läsa denna bok?

Märker att jag surnat till. Får övergå till tryggare ritualer än att läsa poesianmälningar. Viker ihop tidningen och prövar Flatenrundan denna vackra fria dag. Inte går det fort. Men heller inte så långsamt? Får för mig att tempot är lite bättre än vanligt men jag undviker klockan, än så länge. Inte förrän Ältasjöns långa spång är avklarad, framme vid viadukten före norra entrén till Flatenbadet sneglar jag på armbandsuret som ger besked: 19.39 – 31 sekunder bättre än senast och då landade jag på hyfsade 65.55.
Längs Flatensjöns stora badstrand är det gott om folk denna gassande dag som inte vill veta av någon höst, jag får styra försiktigt bland lekande barn i strandlinjen.

Vid sjöns sydspets, där jag anser att drygt halva rundan är avklarad, noterar jag 32.47. Bra. Kort därpå kommer en trötthet smygande, steget blir alltmer dröjande, hur ska detta sluta. Det ska sluta lite tidigare än planerat, inser jag – siktar in mig på att hålla mig joggande fram till lilla träbron när man lämnar sjön, dit tog det en gång 45 minuter. Jag är där efter 50.22 och tvärstannar, vankar hemåt, tömd på energi, kanske också i akut behov av vätska.

Kommer hem, gåendes, efter 1.18. Äter omelettlunch och tar nya nappatag med tidningens kultursida. Kapitulerar snart, och tittar sedan förstrött i två timmar på simhoppare i TV.

Mari Jungstedt är en av dessa ganska så storsäljande deckarförfattare (och tidigare frekvent i TV:s regionalprogram ABC-Nytt). Jag tror att hon är dotter till Barbro Jungstedt, som för ett antal år sedan var StOF-ledare.

I en av Mari Jungstedts böcker, ”Den farliga leken”, finns en passage om orienterare. Errol Wicksell gör mig uppmärksam på den. Där avhandlas ett besök i juletid på ”Svaidestugan några kilometer från Visby”, och det heter bland annat, i en skildring av en besökande ”Knutas” intryck:
”Alla såg friska och äppelkindade ut och var klädda i sportiga kläder som om de vilken sekund som helst skulle ställa ifrån sig glöggmuggen och ge sig ut i spåret. Knutas hade lite svårt för det där klubb- och föreningslivet även om han var fullt medveten om att det betydde mycket för många människor. Visst var det fint med gemenskap, men han kunde inte komma ifrån den där lite sekteristiska känslan. Det fanns något utestängande i den utåt sett så trevliga och käcka samvaron, som att den bara räckte till för den som passade in i mallen – frisk, fräsch och rättrådig. Fasta rutiner, var sak på sin plats, ordning och reda. Helst inga skavanker. Är du inte lika sund och vältränad som vi så duger du inte. Ät havregrynsgröt, müsli och bröd med hela frön och gå rak i ryggen med foträta träningsskor på fötterna. Halleluja.”

Ganska harmlös skildring, i och för sig. Och en författare behöver inte göras ansvarig för vad någon av deras litterära personer tänker. Ändå är det svårt att komma förbi känslan av att Mari Jungstedt lutar sig mot en stadigt förankrad schablon, den om alla orienterares totala präktighet (tråkighet). Dessutom, hävdas det, utestängande i sitt sätt, sekteristiska!
Och med "foträta träningsskor" - borde träningsskorna vara högklackade?

Mitt intryck är snarare det motsatta, att bland orienterare välkomnas faktiskt vem som helst. Att skogssporten likväl inte lockar alla kategorier (exempelvis invandrare) är förstås ett faktum, men jag betvivlar att det är vanligt med en utestängande attityd inom orienteringens föreningsliv.
Meningen ”Helst inga skavanker.” är rätt avslöjande i sin missvisning – är det något som är legitimt inom vår sport så är det ju att dras med allsköns åkommor (samt redogöra för dem, titt som tätt).

Undrar vad slags faktiska erfarenheter Mari Jungstedt har av orienteringen och dess föreningsliv. Om skildringen bygger på äkta upplevda känslor av sekterism så är det intressantare än om hon bara tillägnat sig en bild utifrån, via schablonskildringar i massmedier.

Måste medge att jag ertappar mig själv med en malande mening på lerigt upplopp invid Örebros universitet:
”Jag behöver inte göra detta flera gånger i mitt liv”.
Det är ett eko från Stockholm Marathon, 2008, den gången då jag till slut tagit mig in på Stadions tartan och mållinjen siktades – att det var över, att ingenting säger att det måste göras än en gång.

Nåja, fem orienteringsetapper på knappt 4 kilometer, utspridda på sex dagar, är ingen marathonprestation. Ändå igår, en trötthet som verkar sitta djupare än fotvalvet. Känslan av tjat.
Den får mig att avstå från skildringar av sista etappen, jag konstaterar bara att det blev ett och annat slarvfel, men framför allt: Långsamhet!
Å andra sidan - det kom en läsvärd bok häromåret med titeln "Långsamhetens lov", av Owe Wikström. Tänkvärd betraktelse.

Skogen var bra, lite blöt ibland, men varför skulle den inte vara det.
Jag nådde målet att vara bland de 50 bästa, men var så mycket mer intresserad av vad Nastja Trubkina skulle prestera i D20 Elit. Det blev en tredjeplats, storslaget! Nära sträckseger också.

Och Tomas, min äldste son som vid 30 års ålder fått ett orienteringsryck, klarade även sista etappen i Öppen 4 utan större bommar, och vann sammanlagt bland en mängd konkurrenter.
Det vill jag att han gör om, alldeles frivilligt; alltså att veckan gett honom mersmak. Han är ju egentligen totalt otränad vad gäller orientering. Det där med definitionshållare på armbågen var en strålande upptäckt för honom, men han ser frågande ut när jag pratar om betydelsen av att ha ett tumgrepp över den vikta kartan.

Tomas – en av klubbens seniorer. Liksom lillebror Hannes (28 år), som med framgång sprang på Gotland i början av juli.
Visst vore det en lättnad om det började dyka upp lite nygamla namn i Hellas-kretsen. Nu har vi i viss mån bytt identitet, Hellas OK, och varför inte se det som en nystart i vidare mening?

Terrängen denna näst sista dag? Utmärkt. Vissa grönområden men mer av öppna ganska snabblöpta partier (för dem med spring i benen). Kuperingen? Mycket måttlig. Kontrollerna? Ibland enkla, någon gång lite svårare, och då bommade jag rätt rejält och kände ett visst missmod som kostade kraft.

Mot slutet lämnar jag en upptrampad stig som går rakt in mot en sten i grönområde, min kompass antyder att jag bör göra så. Resultat: Rätt grov bom. Självständigt agerande: Ej så lönsamt.

Någon tar ett foto på min inspurt. Det syns på bilden att åren svunnit, jag påminns om det, förvånas. Kameran hinner utan problem återge mitt stegande över gärdet.

Mer intresserad av Nastia Trubkinas framfart i D20 Elit – hon är inte långt från absoluta toppen, verkligen imponerande! Hon har klar chans att vara bland de tre bästa i mål i morgon.

Liksom Tomas i Ö4 – en helt annan nivå, visst. Men ändå en glädjande comeback. Roligast att han själv verkligen är tänd och klarar rätt knepiga banor utan för stora misstag. Han leder med en minut efter en tredjeplats idag.

För egen del har jag efter fyra etapper halkat 40 minuter efter ledande löpare i H65K. 44:e plats totalt. Då har jag chans att nå mitt mål, att komma bland de 50. Spännande.

Nå – uppgiften är att försöka avsluta i bättre stil. Varför inte göra ett så gott som felfritt lopp?
Har ofta snuddat vid den taktiken men tyckt att den verkar för banal, på något sätt. Eller: den lämnar mig stum. Felfritt lopp? Tanken känns abstrakt och gör mig förstummad. Har ingenting att säga i ämnet.

Nu sover jag på saken. I morgon bär det hem! Dit hittar jag, man följer stora skyltar, skönt.