Miljöpartiet kongressar och Åsa Romson, representerande framför allt Hellas Orientering, och andra i partledningen ifrågasätter 1980-talskravet på 6 timmars arbetsdag.

Från 8 timmar till 6 - det har dessvärre blivit en viktig symbolfråga, och många i MP kommer att slåss för den med näbbskor och klor, höll jag på att skriva.

Här kommer strax ett föga originellt förslag från en kompromissernas vän, som tvekar inför hur Pålamalms pigga maskrosor ska bemötas: Dra upp med rötterna? Plocka dem innan de fröar av sig?
Ge mig råd, bror Torbjörn, eller annan biologiskt och politisk intresserad!

Låt oss sträva mot 7 timmars arbetsdag. Sju som i sjutusan. Det vill säga: Släpp partiprogrammets krav på 30 timmars arbetsdag per vecka, nöj er med det senaste valmanifestets förslag på 35 timmar.

Arbete bör inte ses som något att uthärda, även om det för somliga dessvärre fortfarande är snudd på outhärdligt.

Så - tills vidare: 7 timmar, det blir ganska bra, eller hur, Åsa? Då hinner du, mitt i politik och småbarnsbestyr, lite oftare också ta del av orienteringar - i viss mån även tack vare vår förnämliga föräldraförsäkring. Som kan bli ännu bättre, om somliga politiker upphör med struntpratet om att jämlikt delad föräldraledighet innebär att "staten tar från oss valfriheten och tvingar pappor att vara hemma".

Lämna omedelbart boken åter! Det är vad min vördade biblioteksfilial i Bagarmossen diskret beordrar. Men i meddelandet påpekas att jag kan låna boken en månad till.
Dubbla budskap kan vara kärleksfulla.

Det gäller "Den svenska högtidsboken", utgiven när vi gick in i ett nytt millennium. Huvudredaktör Göran Palm, och medhjälpare i redaktionen var Marie Lundquist och Carl-Johan Kleberg.
En kommitté gav stöd, som vid så många andra sammanhang (i Hellas har vi exempelvis UR, Ungdoms- och Rekryteringskommittén, Stugkommittén eller KA, Karta- och Arrangemangkommittén).
För den Den svenska högtidsboken var det här gänget sammankallat:
Hans Alfredson, Mikael Göransson, Bengt af Klintberg, Petter Lindgren, Gunilla Lundgren, Suzanne Osten, Arne Ruth, Bo Strömstedt, Mehmed Uzun, Gösta Åberg.

Jag igenkänner de flesta av namnen. Några väcker lite oro: Hur har de det idag? Varför har vi inte hört av dem på länge? Hoppas att de mår bra!

Jag läste i morse Dagens Nyheter, och fann väldigt mycket av intresse. Men hur långt ner ska man sjunka i ett enstaka exemplar av en enda av tusen möjliga tidningar? Hur långt ner i Husby och i hemskheter i Syrien eller i lustigheter på Namn och Nytt? Hur djupt bör begrundas att många för mig obekanta och nu djupt saknade människor enligt annons ska begravas?

I väntan på svar läser jag i högtidsboken en dikt. Poesi, alltså, bli inte förskräckta, den heter:
EN KORT SVART DIKT

När jag dör
vill jag bli begravd
i två gravar

I mina vänners hjärtan
och i en kort svart
dikt
- - - - - -
Så skrev, 1998, Cletus Nelson Nwadike.

Jag gillar dikter som i motsats till tirader är korta. Så korta att jag kan dem utantill. Och jag uppskattar rimmade verser. De kan vara lättare att bära med sig som färdkost i ränseln (ryggan heter det numera). Caj Lundgrens dagsvers "Sverige" är bra att ha i beredskap inför nationaldagar och överdriven idrottslig eller annan yra:

Vid nyhetsfloden sitter jag.
I denna speglar sig i dag
ett fosterland som fordom log.
Nu ser jag blott finansbolag
och aktieköp och fondförslag
och underskott och överdrag.
Det ligger på en annan bog
än handelsbod och häst och plog
och portmonnä och lingonskog.
Det landet ägde sitt behag.
Jag märkte knappast när det dog.
- - - - -
(Ur "Kajenns bästa")

Detta måste väl vara skrivet alldeles nyligen?
Ja, samma år som min dotter Annika föddes, 1986.

Nu har jag meddelat biblioteket att Den svenska högtidsboken, den lånar jag fyra veckor till, och: - Om låntagare behöver stöd inför högtid, typ midsommarafton, och kommer till filialen och efterfrågar boken, hänvisa dem då till Pålamalm, till det svarta av husen, nyckel på vanliga stället, gå rakt fram till den höga hyllan bredvid TV:n som inte fungerar, överst står mitt eget exemplar av denna antologi som är oundgänglig vid:

Nyårsdagen, Samernas nationaldag, Alla hjärtans dag, Fettisdagen, Internationella kvinnodagen, Tranafton, Världsbokdagen, Första maj, Mors dag, Världsmiljödagen, Sveriges nationaldag, Midsommarafton, Internationella fredsdagen, Internationella barndagen, FN-dagen, Till de dödas minne, Alla helgons dag, Alla själars dag, Fars dag, Luciadagen, Julhelgen, Nyårsafton.

Eller en lagom grå torsdagsmorgon i sena maj.

Vad är meningen med en vanlig tisdagskväll, Sommarserien, Visättra?
I förväg varnas jag: Se upp för alla vindfällen!
Vintern har härjat svårt; det som stod fruset och fast i snö kommer fram i tö, stukat, brutet, böjt.

Lennart Stenberg ger mig några bra tips, om var det kan vara som värst, och var det kan finnas stigar som inte kräver undanmanövrar eller djupa bugningar av styvnackade veteraner.
Efter noga begrundan av bästa vägval till första valde jag beslutsamt det sämsta: Åtskilliga höjdmeter i onödan. När det sedan på stigen bar utför vågade jag ju inte springa. Som vanligt förelåg en valsituation: Försöka springa och falla som en fura och därmed avsluta OL-året 2013? Eller bromsa och förlora flera sekunder av de cirka fyrtio minuter jag sannolikt får spö med på fem komma fyra kilometer?

Att hoppa, över exempelvis en många decimeter bred bäck, är det inte tal om. Man kliver, eller sträcker ena benet väldigt rakt och satsar hela sin tillit på att dojan ska få bottenkänning.
Man klättrar uppåt på alla fyra ibland, knäna i backen, bra stöd, krafsar med kompasshanden i slipprig mossa och med kartan i käften, och undrar en sekund: Varför?
Kontrollskärmen sitter där man tänkt sig, i litet kärr uppe på berget, kontrollen sätter punkt, den är ett svar.


Hade tänkt "sträcka ut" på en fin långsträcka där hällarna låg rena, och nog sträckte jag ut. Prövade småningom tre originella hypoteser angående vidsträckta sankmarker. Avlyssnade den tigande ödslighet som råder när man mulen fattar att något är solklart fel.
Ensamhet.
En vass kvist träffade turligt glasögonen, lite tårar, sedan blåtira.

Meningen med denna kväll, som sakta övergick i duggregn, uppstod inte minst efteråt, i omklädningsrummet. Då kom jag i samspråk med Andrew Quin, IFK Lidingös skicklige orienterare, nu i år H35:a. Han lovordade varmt terrängen. Inte ett ord om bökiga partier.

Och senare såg jag att han sprungit 9,5 kilometer på 69 minuter. Han föreföll inte särskilt imponerad över prestationen.

Meningen med kvällen var just denna: Att ännu ett möte uppstått, ännu ett välkänt namn från mängder av resultatlistor blev ett ansikte, en vänlig blick, ett anspråkslöst hastigt samtal om vad vi haft för oss, en tisdagsafton där i Visättras intressanta natur.

På vägen hem bestämde jag mig: Jag åker till O-Ringen i Boden.

(Ny utvidgad version):

DJÄVLA PUCKO! stod det skrivet.
Men låt mig börja från annat håll:
Det kom en ödmjuk fråga från Slovenien; Andraz Hriber i Team Slovenia 1, hade bekymmer med förläggning inför 10MILA - kanske att vi i Hellas kunde hjälpa i någon liten mån?

Efter maildialog, om möjligheten att få en sovplats i Granby eller i Pålamalm, löste sig frågan på annat vis - och efterlämnade en förhandskänsla av att 10MILA naturligtvis är tävling och kontrollpunkter men också ett oräkneligt antal träffpunkter och nya kontakter, värmande möten med så många vänner från förr och i en hoppfylld framtid.

Nu sammanföll för min del den gångna Tiomilahelgen med sorg, och bekymmersamma bestyr efter en begravning, men jag kunde ändå närvara i många timmar. Spanade efter Andraz Hriber från Slovenien. Såg i resultatlistan att han klarat första sträckan på 1.39.50, gott nog för en debutant. 26,25 efter täten. Hans lag var nog tillfreds, slovenerna som rest så långt från Balkan, där för bara ett par decennier sedan, mellan många av länderna, utspelades ovänskap som urartade till ohyggliga krigstragedier och övervåld.

Efter lång dags färd mot natt och morgon har jag ett akut mål: Hitta en lånad gammal småbil som jag i mörker parkerat, orolig över att hamna för nära andra fordon.
Jag fann bilen, och till min överraskning och glädje fann jag på vindrutan en inbjudande broschyr om "Orienteering in Slovenia 2014", Lipicia Open, en femdagarstävling den 8 - 12 mars nästa år. Och om Bubo Cup 2014, en femdagarstävling den 24 - 28 juli 2014. Med kartutsnitt som garanterar intressanta problem att lösa, i ett för mig okänt land!

Kanske är Andraz Hriber, min nye vän över nätet, involverad i arrangemangen?
Vi lyckades inte få kontakt in In Real Life under 10MILA, men plötsligt ser jag att något ju står skrivet, textat med bläck på baksidan av budskapet om vad Slovenien vill bjuda oss nästa år!
Från Andraz?
Nej, sannolikt inte.
För där står från - förmodar jag - en annan sann vän av orientering, gemenskapens idrott, där står skrivet med blå udd och kraftfullaste versaler:

DJÄVLA PUCKO! TÄNK TILL INNAN DU PARKERAR NÄSTA GÅNG!

Jag tänkte till, och från, på detta nästan hela vägen hem för lite sömn, innan jag tveksamt parkerade med säker marginal till övriga bilar och med hänsyn tagen till rådande regler, på min hemadress denna fridens solmättade gryning.

Önskar bara att den som säkert rättmätigt var arg på mitt parkerande hade undertecknat sitt kavlebudskap med namn, eller telefonnummer. Så jag kunnat be om ursäkt.

Kanske hade vi försonats, till slut rentav varit vänner på håll, tvärs över klubbgränser, och andra ännu svårare barriärer?

Den som kanhända mötte Andraz Hriber och andra slovener får gärna framföra min hälsning; jag tror vi är ense om att detta strålande 10MILA 2013 på många vis var minnesvärt. Vilket fantastiskt arbete från arrangörerna, med Lasse Gerhardsson i spetsen för tusen tappra medhjälpare...

Visst är 10MILA, tröttsamt, inte bara för funktionärer som slitit i åratal, eller åtminstone några dygn?
Visst är det också tröttsamt med siffror och rader av namn?
Låt mig ändå pröva er, med några fakta som blir kvar i mig efter 2013 års 10MILA:
Ungdomsstafetten: Snättringe SK, 2:a, sedan Simon Hector - vem annars - gjort ett monster- eller mönsterlopp med utgångsläget 27:a. Tänk om slutsträckan varit ett par hundra meter längre.
Kommer Simon Hector att vara framtidens pulserande hjärta i Snättringe SK? En av många orienterare som på sikt för fram klubben till tätplaceringar också i herrkavlen? Jag vill tro det.

I damstafetten: IFK Lidingö SOK:s förstalag på 6:e plats, med Signe Söes, Anna Bachman, Annica Gustafsson (växlade först!), Helena Karlsson och Ines Broddman. Kanske än mer imponerande: Lidingös andralag på 13:e plats, tredjelaget på 40:e och fjärdelaget(!) 69:a...
Och jag glömmer inte Tullinge SK:s inledning, med Sara Lundblad som växlade 49 sekunder efter täten - och laget till slut på 15:e plats. Järla Orientering 1 kom 39:a, Haninge SOK 1, 42:a, OK Södertörn 1, 44:a, Tullinge SK lag 2, 50:e.

Och notera att unga Emma Bjessmo, i Järfälla OK/Bromma Vällingby SOK 1, var bara 1.13 efter på startsträckan.

Tröttsamt med siffror, namn, fakta?
Kanhända. Men resultaten är nu en gång för alla den betongbotten idrotten står stadigast på, även vid upplopp i vårens nymornade gräs. Så varför inte nämna att OK Ravinen lag 1 respektive lag 2 kom i mål som 98:e och 99:e lag, med 8 sekunders mellanrum!

Och herrkavlen? Järla Orientering, en av mina absoluta favoritklubbar, blev 6:e lag. Gediget... Olle Boströms nattlopp; han växlade 1 sekund efter ledande lag. Förvånad, någon?

Jag gick och for fram och åter under dessa Tiomiladygn, kom så ovetande tillbaka på söndagsmorgonen och visste nästan bara det, att Järla var sjätte herrlag. Möter i stigande sol en ensamt spankulerande man; vi växlade några ord vid Grymnatta i våras (för min del sannerligen en grym natt). Han vann seniorklassen den kvällen, ingen sensation precis, och jag bad honom hälsa till Annika Billstam, OK Linné, som skrivit värmande ord om en viss idrottsroman, och nu i denna Tiomilamorgon skakar jag hand med Thierry Guergiou, känner mig lite generad men vill ändå få fram:
Hälsa till din Annika! Gratulera henne! Till alla fina lopp denna vår!

Han ler och svarar att det ska han göra, och jag fortsätter lite snubblande trött fram till resultatplanket. Upptäcker att Kalevalan Rasti vunnit efter ett bländande lopp av slutmannen, Thierry "krossade"som det heter på sportspråk, Halden SK:s lydande stjärna Olov Lundanes. Eller släckte .
Det loppet, av världens på herrsidan bäste orienterare på herrsidan, hade väl varit värt ett blygt litet grattis.
Men jag tror han tog denna min miss med ro.

Och i segerlaget gjorde Jan Prochazka på andrasträckan en suverän insats på andrasträckan, han gick exakt jämnt med Halden SK. I fyra år representerade Jan min klubb Hellas, och vi gläds över hur han utvecklats och nått verkliga världseliten.

Jag tror också att placering 5 för Hellas lag 1 i damstafetten, två minuter från seger, inger respekt. Det fanns en tid då vi fick höra att vi medt bara flög in en massa balter (efter att ha svarat okej, och vågat invitera några litauer, som Vidas Armalis, kartritare av rang, de ville komma till skandinavisk natur).

Till dem som än idag lever i bisarr föreställning om orienterartrafik via postgiro, föreslår jag:
- Testa glatt Europas importmarknad, beställ via nätet lämpliga löpare, se därefter till att de som exempelvis Tanja Ryabkina, utan särskilda förmåner alls, förblir trogna klubben i minst ett decennium. Eller som Vidas i snart 25 år (sekunder från VM-brons vid VM 1993).

Nå - kanhända att Andraz Hriber från Slovenien en dag välkomnas i någon svensk klubb. Kanske att han anländer med ett lag till nästa 10MILA, parkerar korrekt på ett gärde och på bra plats i en resultatlista. Och att inte en enda av tiotusen närvarande, från när och fjärran, anonymt benämns djävla pucko. Hur trötta och besvikna vi än är. 10MILA är ju också de så kallade förlorarnas massmönstring.
Varje segrare förutsätter massiva mängder av trötta, besvikna, och så många kämpande så kallade förlorare.
Sverker Tirén

Denna morgon passerade jag Skogskyrkogården, på väg till ett litet arrangemang av Aura OK.

Auravägens OK? Det är en liten kamratklubb som bildades 1952, och som än idag bjuder på enkla men desto trivsammare skubb - och tack vare hedersmännen Bengt Åhlander och Hans Lindskog har jag kommit att bli aktiv medlem.

Jag passerade Skogskyrkogården när jag for förbi på Sockenvägen, kastade en blick in mot detta världsarvets böljande gräskullar, och mot skyn arkitekten Gunnar Asplunds stora kors - med säregen form, högt liggande tvärsslå, se själva! - som för mig inte är ett heligt tortyrminne utan ett T, ett T som i Tillit.

1952 föddes också Marianne Lagerlund, och minnesord om henne står, som kanske framgått, att finna i Dagens Nyheter denna söndag.