http://www.hellasorientering.se/tirader.php 10 senaste inläggen Fri, 18 May 2012 10:18:19 sv-se http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3996 Så fick tjeckerna in det där avgörande målet i slutsekunderna och VM-drömmen, för den som nu haft sådan, dog i samma sekund. Skönt. Så kan man ägna sitt flyende åt annat än TV-hockey. Men visst är jag uppjagad så länge det pågår – men i samma stund som det tar slut infinner sig en lättnad. Nu plats för annat. Glömskan om en massa televiserade mästerskapsresultat är påtaglig. Mycken idrott är verkligen en stundens upplevelse – medan annat infogas i minnesarkivet och kan plockas fram när som helst. Som Tanja Ryabkinas VM-silver 2004 i Västeråstrakten... För dagen finns ett tills vidare purfärskt exempel – Tanjas tappra bronsmedalj på stenhårda EM:s medeldistans (EM är hårdare än VM eftersom de ledande nationerna får ställa upp med dubbelt så många löpare jämfört med världsmästerskapen). Måste erkänna att mina sympatier för vissa ryska löpare är ännu större än för de svenska. Det ser jag som i grunden sunt – sympatier skapas och bottnar i närhet, och allt djupare känslor av vänskap, sådant som hunnit växa genom många år för oss i Hellas. Tanja har sprungit för vår klubb i mer än nio år. Alltså i en anrik men tämligen liten förening med begränsade resurser. Hon har varit oss trogen, och med tiden har vi lärt känna henne under mängder av perioder i Sverige (i likhet med många andra av våra östvänner). Varför har inte Tanja Ryabkina i stil med nästan varenda annan världsstjärna under årens lopp bytt klubb? Under snart ett decennium? Mycket finns att fundera över, och att berätta om henne – jag nöjer mig i denna sena stund med påpekandet att hon är en människa vars varma omtänksamhet och fullständiga brist på divalater är påfallande. När hon varit inhyst i vårt klubbhus Granby, eller i mitt sommarviste Pålamalm, märks hennes både diskreta och starka närvaro. Och när hon lämnat husen – då är de än mer välstädade än när hon anlände med maken Max och lille sonen Ilja. Och har man haft förmånen och vardagsglädjen, att lära känna sådana personligheter blir det där med nationaliteter underordnat. Eller snarare, man blir allt mer intresserad och i någon mån införstådd i ett helt annat lands förutsättningar, kultur och politiska draman; en levande nyfikenhet får ömsesidig näring. Jag har nyss erbjudit Skogssport en betraktelse eller ett porträttförsök där jag vill berätta mer, särskilt då om Tanja. Vinner hon medalj även i långdistansen så ökar redaktionens intresse. Så låt henne lyckas i morgon igen… Jag vill ju gärna förmedla mer av hennes och alla fantastiska lagkamrater i ryska i kamratgänget! Exempelvis nu VM-aktuella Irina Nyberg, Svetlana Mironova, Nastja Trubkina… eller litauiska Kristina Rybakovaite. Det är en nåd att få sin annars allt snävare pensionärsvy vidgad tack vare dessa senare decenniers möten med unga människor som för varje gång blir allt mindre främmande. Är inte detta något av idrottens djupaste och mest hållbara mening, innanför nationalsånger och medaljjakt, om så vid hockeyrink eller skog? Synd att inte SVT även sänder långdistansfinalen i morgon (det får väl bli GPS-bevakning att följa, eller om det finns än bättre direktbevakning). Sov nu gott, inte minst alla löpare i olika nationsdräkter, ni som i morgon utsätter sig för dessa fascinerande kraftprov! Fri, 18 May 2012 00:39:35 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3995 Snart väntar i varje fall två Luffarligan i rad, tänkte jag trösterikt i efterhand – vid Linneaberg och allting! Men såg sedan att kalendern avser augusti, inte maj. Så det ”lopp” jag presterade igår var en sorts säsongsfinal. Den hette inte duga. Valde allra kortaste banan som såg trivsam ut, inte särskilt många av Rudanskogens branter. Valde till första att springa rakt över ett berg i stället för att runda på stor stig. ”Springa”? Nja, vandra raskt. Det tog kanske en minut extra, men skonade knäet, inbillar jag mig. Efter bara enstaka smärre missöden var det dags för det obligatoriska, stora och egendomliga misstaget: På väg mot mål ska två kontroller passeras, de ligger på rad, den första alldeles intill stor stig, och den kontrollen passerar jag, just det – men stämplar inte där, eftersom jag då på rutinerat vis i god tid läser in kontrollbilden kring sista skärmen, en sten – hur långt upp i sluttningen ligger den, bör jag gå ner en höjdkurva till gärdet? Spurtade ganska bra in och prickade perfekt måldosan. Tid enligt armbandsuret: ca en halvtimme på 2,4 km. Bättre än så kan jag nog inte. Men vid utstämplingen säger en funktionär ”ej godkänd”. Han låter förvånad, och det tar jag som ett slags diskret beröm, eller åtminstone en förväntan om något lite bättre från min sida. Häromveckan, i Vendelsö, var det exakt samma visa – då ansåg jag tydligen att den näst sista kontrollen inte behövde besökas, en idé som bör överges i framtiden. För det finns väl trots allt en framtid. Thu, 17 May 2012 11:32:28 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3991 DN:s bevakning av Tiomila: Herrstafetten ägnades 55 spaltmillimeter text. Jag mätte noga, det hann jag med efter avslutad läsning. I reportaget bjuds vi sensationella repliker som: ”Det är alltid lika roligt att vinna Tiomila”. Tänk om DN hade förstånd att åter be Micke (Nyberg) bevaka större orienteringsarrangemang (event, heter det). Vid själva arenan fanns ju god bevakning via exempelvis storbildsskärm. Enda nackdelen är den envisa tilltron till intervjuande mitt under dramatiska slutuppgörelser: När segrande lag gått i mål inbillar sig någon att det är intressantare att få flåsande repliker om att glädjen är stor hos vinnarna, allt medan vi snuvas på det som händer strax där bakom. Nå. Efter att ha begrundat allt detta tog jag itu med andra delar av Dagens Nyheter: Zarembas något utförligare reportage (avsnitt tre, flera sidor) från den svenska – skandalösa – skogsbrukspolitiken. Sammanfattat på ca 55 millimeter: De skogsägare som inte vill kalhugga riskera bötfällas. I länder som Polen och Tyskland är det tvärtom. Till detta finns skäl att återkomma! --- PS om DN:s OL-bevakning. Idag den 16 maj visar DN att man dock har intresse för skogssporten - en helsida med text/bild om kartläsandets mysterier, via (korta) intervjuer med VM-aktuella Olle Boström och Gustav Bergman. Skribenten Ola Nilsson tycks intresserad av orientering! Gör gärna som jag, sänd ett uppmuntrande tackmail till sporten@dn.se och ola.nillson@dn.se Mon, 07 May 2012 22:46:27 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3989 Annichen Kringstad gör åter förnämlig orienteringspropaganda - nu i SVT:s "Mästarnas mästare" på söndagskvällarna. Propaganda? Ett slentrianmässigt valt ord. Hon propagerar inte, men personifierar och levandegör en sport genom sitt sätt att vara, eller framstå, framför kameran. Jag tror ingen av deltagarna hittills har bjudit på lika många varma leenden som Annichen, och skratt, värme. Ikväll berättade hon om vad idrotten under ytan betydde för henne. Att alla sju VM-guld förstås var resultat av enastående hård satsning, men att hon drevs av ett underliggande tvång, som fick henne att träna minst 600 timmar per år när hennes vassaste konkurrenter nöjde sig med 400. Hade hon bestämt sig för tolv backryck kände hon att det nog måste bli fjorton. Under ytan handlade det om ett absolut behov av att duga, att slippa skämmas – ja, hon berörde den möjligheten att hon valt skogssporten därför att man där slipper publik när man gör sina misstag (sådana gjorde hon i och för sig nästan aldrig, men det fanns en rädsla för att de skulle inträffa). Och rakt på sak berörde hon kriskänslor hon kämpat med, hon använde ordet ”ångest”. ”Mästarnas mästare” är sevärt också för att man kommer helt skilda idrotter och idrottare lite närmare – och stjärnor som nästan är glömda lever upp, inte minst genom de videofilmer som visas. Som när man återsåg simmaren Gunnar Larssons prestationer – och kunde se dem i ljuset av vad han berättade om sin barndom, då han vid nio års ålder miste sin mamma, och hade en pappa som jobbade hela dagarna; Gunnar måste ta hand om sig själv och simbassängen blev räddningen. Tänk att man fyra decennier efteråt får klart för sig sådana öden, bakom alla rekord och medaljer… I kvällens avsnitt bjöds först en tävling i att slå ner spikar i trä. Trots Kringstads fenomenala förmåga att spika kontroller kom hon näst sist i den grenen. Men hon lyckades hyfsat när det gällde att inte bomma (där borde hon varit helt suverän) – men man skulle skjuta och sikta med hjälp av hörseln, ljudsignaler som markerade när man låg rätt med gevärssiktet. Och även om man i sällsynta stunder kan höra var kontrollen är belägen (SI-pip vid stämpling) så var det ju nu en annan sorts prövning. Det värmer att möta Annichen Kringstad i den här programserien. Hon utstrålar harmoni och mycken lugn klokskap. Samt är hon till synes alldeles lagom avspänd inför tävlingsmomentet. Må hon inte bli utslagen i första taget – även om hon nu inte skulle bli förkrossad över att besegras. Hur som helst, hon var och förblir en mästare. -- PS 18 maj: Annichen blev ju utslagen i den där så kallade nattduellen. Det var orättvist. Varför ska denna lekfulla men ändå attraherande tävlan avgöras genom ett så snopet moment - den som snabbast snor åt sig en glas-stav som plötsligt slocknar, den vinner. Jaså. Nå. Nåja. Sun, 29 Apr 2012 22:48:48 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3986 Ännu ett skammord. Nu en nittonårig flicka knivmördad, tydligen av en sextonårig nära släkting, enligt medierapportering. Det kallas hedersmord, ett begrepp som tillika våldtar språket. Ett skamord. Jag hör nyheten på bilradion och en förtvivlan flammar upp. Hur i helvete kan detta få fortsätta, efter dödandet av Fadime och Pela – som är enstaka exempel, hur många som tvingats till så kallade självmord (exempelvis ”balkongflickor”) vet man inte. Hanne Kjöller påpekar i DN idag att det inte är så säkert att myndigheter och Landskrona kommun (där nittonåringen levde) kan anklagas för det senaste uppdagade fallet av skammord – det är möjligt att det är motiverat men det kan också hända att offret avstått från exempelvis skyddat boende med en anonymitet som kunde ha minskat hennes oerhörda utsatthet. Betänk dock att i ett skyddat boende är du isolerad på ett minst sagt påfrestande vis: Du kan knappast ha ömsesidiga kontakter med omvärlden och människor som skulle kunna vara ett stöd. Hur många av oss skulle under lång och oviss tid stå ut med ett så inskränkt liv, i sorg, isolering, rädsla och ytterst begränsad rörelsefrihet? Problematiken måste än tydligare utpeka förövarna. I det här fallet släktingar med irakiskt ursprung, djupt präglade av det som än idag beskrivs som ”hederskultur”. Jag skriver ”irakiskt” vilket journalister fostrats att undvika för att inte hamna i främlingsfientlighet riktad mot särskild nationalitet. Men ta ordet ”hedersmord” i din mun, och försök samtidigt se en knivmördad tonårsflicka framför dig och en sextonårig pojke med nedblodad kniv. Vad kände hon under sekunderna efter knivhuggen? Och han? Bedrövelsen och tragedin (där också sextonåringens liv måste ses som fördärvat) borde kunna angripas utan att det betyder smutskastning av ett helt land, varifrån så många flytt krigets våld och brutala elände. Det cyniska är också att dessa mord ofta föregås av ett kallt kalkylerande - den som kan komma undan med lägsta straffet tilldelas uppdraget. Hur ska mänskliga självklara värderingar effektivare försvaras utan att vi hamnar i Sverigedemokraters knä? Hur ska Sverige – och då inte bara offentliga myndigheter – kunna försvara dem som ännu lever i skuggan av fasansfullt hot om dödligt våld från sina närmaste? Det är inte så lätt att ge svar, och några enkla svar finns heller inte. Men tragiken kan inte längre få nedgraderas till närmast pliktskyldiga rapporter. De borde vara utförligare, inträngande, alarmerande och samtidigt så konstruktiva de nu kan vara. Och goda krafter måste göra sitt yttersta. Men det räcker inte bara med ett mer uppmärksamt mediebevakande, det krävs också ett intensivt upplysningsarbete för de utsatta flyktingar som söker en tillvaro i Sverige – ankomsten måste innefatta ett ingående klargörande om att här råder absolut förbud mot alla slags mord. Hör ni hur absurt det låter, att detta ska man behöva upplysa om? Att attityder som måhända är outplånliga i vissa ”kulturer” åtminstone här råkar vara totalt oacceptabla? Jag skriver detta och känner hur hjälplöst det låter. Jag är åtminstone medlem i en stödgrupp som gör konkreta insatser mot skamvåldet. Kom med du också – det är bara att googla så ges information. Datorn kan användas till fler upplysningar än helgens starttider vid tävlingar. För det är väl viktigt att vi inte bara orienterar utan försöker orientera oss? Fri, 27 Apr 2012 11:32:58 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3975 Avsnitt 397: EGENDOMLIGA MISSÖDEN. Helt okej inledning på denna tävlingsdag. Missade bara en föredömligt tydlig skärm i Tungelsta centrum. Anlände dock i god tid till TC, efter en sväng bortåt Sorunda. Köpte en ny definitionshållare, för ynkliga hundra spänn. Hittar sedan en identisk i väskan. Men bror Torbjörns plastvariant går genast sönder när han ska ta på den, så det finns en mening i allt. Prövar tåhävning som uppvärmning. Ganska ansträngande. Risk för ”känningar” i knäet, osv. Nu bara två minuter till start! Försöker jaga upp mig men lyckas inte förrän jag upptäcker att den SI-pinne jag nyss tömde och checkade ej befinner sig på plats, inte på mitt finger. Aha. Men en slät och fin sandplan, ett ganska så blygsamt sökområde. Snart är empatiska kamrater involverade i dramat. Alla går försjunkna med sökande blick och de frågar efter pinnens färg. Röd! Kanske syns den dåligt för mig som är färgblind, ett handikapp jag gärna understryker. En kvinna frågar i lågt och diskret tonläge, om jag kollat innanför byxorna? Ganska så långsökt! Hon hävdar att hon hört talas om en SI-incident i samband med påstått pinkande före tävlan. Nu passerade min starttid. Vi har inga extra pinnar, meddelar en funktionär, han är klart deltagande. Men en annan kvinna där bakom startrepet blir småningom varse mitt öde, och hämtar i bilen sin egen pinne. Härligt. Dessa kvinnor. Nu kan jag sätta fast lånad SI-pinne, med säkerhetssnöre och allt. Högst tio minuter försenad beger jag mig iväg, tveksam om jag verkligen kan vinna idag. Till första 1,3 kilometer över värsta bergen! Jag vet att en sådan upplysning inte imponerar på 1940-talets hjältar, men ändå. Hur som helst, det bjuds en inledande, fruktansvärt rättvis sträcka, beröm till banläggare Lasse Greilert. Knäet värker i brutalt branta sluttningar. Vandrar dock vidare, och efter en rätt sorglig kartläsningsinsats vänder jag vid uppfångande stig och hittar småningom en skärm, dock ej min egen. Frågar en snäll veteran som visar var vi är. Stämplar vid min kontroll och det har nu förflutit cirka 34 minuter, i varje fall räknat efter min ordinarie starttid. Fattar sålunda ett rutinerat beslut: Åter till starten! Förnyat sökande är lockande, intalar jag mig. 250 spänn står på spel, bör inte gå mera back denna dag. Lunkar lång omväg till starten, på stigar och asfalt och grus. Ibland är ens skogslängtan begränsad. Funktionärerna har plockat ner allting och begett sig iväg. Slår nya lovar i sökområdet, även kring det buskage där jag lättade på trycket. Ingenting, bara fotspår efter schysta kamrater som sökte. Säkert är min pinne redan upphittad och inlämnad. Knäet värker ganska tydligt nu, tycker jag. Det blir lätt så när man schabblat bort ett i teorin felfritt lopp. Och ingen vid TC har hittat en tappad pinne. I väskan saknar jag mina omsorgsfullt bredda smörgåsar. Inhandlar nya. Ganska lång väg till parkeringen. Framme vid min Toyota ser jag genast en ganska så tråkig buckla och repa på vänster framskärm. Hur har den kommit dit! Hittar i stort sett rakaste vägen hem. Varmbad hägrar. Klär av mig och när jag nått kalsongnivån har jag plötsligt en SI-pinne i handen. Pinnen satt fastklämd mellan resåren och rejäl fettvalk. Till alla er som under så här dramatiska omständigheter upptäcker att SI-pinnen saknas - kolla alltid först i kalsonger eller trosor. Kanske också i strumpor och skor. Besvära helst inte församlade funktionärer och horder av skallgångskamrater! Så bra att jag inte behöver köpa en ny. Och så fint att jag fick låna en, tack Haninge SOK! Kanske jag ställer upp på medeldistansen i morgon. Kanske jag i så fall kommer att konfronteras med samma vänliga startpersonal. Jag ska inte fråga dem om de äntligen hittat min pinne. Kanske ska jag vila mitt knä i stället? Koncentrera mig inför andra framtida prövningar? Eller ta chansen och få vara med om nya egendomliga missöden? En öppen fråga. Vad tycker du som läst detta spännande avsnitt? Svara omgående. Sat, 21 Apr 2012 14:53:34 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3973 – Det betyder att jag har rätt, säger den anklagade pappan, högst belåten. Vad var han anklagad för? Han hade bestämt att hans 11-åriga dotter var en häxa, bränt henne med glödgad kniv, klippt av hennes hår och hållit henne åtskild från den övriga familjen så att hon inte skulle kunna ”smitta”. Exorcism, således. Borås tingsrätt meddelar att ”psykisk misshandel inte är straffbar”. Pappan tackar så varmt: ”Vi är fria nu.” Elvaåringen också? Och vad säger lagen om fysisk barnmisshandel? Det är ofta påfrestande att starta dagen med att läsa dagstidningen. Eller att på kvällen ta del av TV-debatt. Som igår om plastikkirurgi i ”skönhetssyfte”. Den inleddes med att en ung tjej i en ytterst hovsam intervju fick förklara varför det var snudd på livsnödvändigt att operera läppar och bröst, så att hon blev fin. Hon argumenterade mångordigt, överläppen putade egendomligt stelt. Bara underläppen rörde sig. Därpå lämnades ordet till en annan debattör, som livligt underströk kvinnors ”rätt till sina egna kroppar”. Vad säger stridbara feminister? Instämmer de? (De bör för övrigt hjälpa till att larma om en sorglig utveckling där tjejer i unga år börjar röka. Eller är det då fråga om ungdomens rätt till sina egna lungor?). Nu kan jag för dagen inte redovisa fler bedrövligheter. Förmågan att ta del är redan mättad av sådant som rättegången mot den till synes belåtne norske massmördaren och terroristen, vars namn man ogärna vill ta i sin mun. Fri, 20 Apr 2012 17:42:58 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3969 Tack vare IFK Lidingös Lars-Erik Dahlstedts kamera förflyttades vi ett halvt århundrade tillbaka i tiden, denna eftermiddag efter Veterantouren (ungefär som Luffarligan, jag ska inte trötta er med hur det avlöpte för min del) - ett skubb i trivsam terräng kring Enebybergs IP. Via Stellan Fehrnström hade många inviterats, vi som har minnesbilder från slutet av 60-talet och en bit in i 70-talet, en tid som Dahlstedts innehållsrika film ger utförliga glimtar ifrån – naturligtvis med främst den egna klubben i fokus. Anders Gärderud initierade träffen, och bistod med upplysningar och roande snabbanekdoter som komplement. Han berättade exempelvis om hur den kaxige Sixten Jernberg grundlurades ut på en fyramilslinga, förgäves jagande en duo som startat i rekordfart och sedan hoppat av spåret, återvänt, och i bastun tog emot en häpen Jernberg. Vi bjöds sekvenser från åtskilliga budkavlar, stilövningar av många skidåkare, skildringar från större orienteringstävlingar, fjällstrapatser, Sverigeloppet på cykel, SM på 30 000 meter landsvägslöpning – med mera. Allt skildrat med påfallande bildsinne och känsla för redigering. Smalfilmerna var överförda till video, och redigerade med speaker och välvald musik. Och många ansikten passerade revy – ofta med Lars-Eriks bror Hasse i centrum, helt naturligt eftersom denne själv hela tiden var i högsta grad aktiv, särskilt vid de hårdaste fysiska utmaningarna. En ung Anders Gärderud förekom naturligtvis ofta; han tillhörde ju tidigt de allra mest lovande idrottarna, och som kavle- och klubbkompisar hade han t ex Jan Swaling och Kurt Omholt, sammantaget en svårslagen trio (det konstaterade vi jämnåriga gång på gång). Och en snabbfotad junior, Janne Söderberg. Bland seniorerna kan nämnas kämpar som Ragge Andersson, Per Sommerhein eller legendariske Marthe Andersson, Nordisk Mästare 1955. Under de många vintriga filmsekvenserna imponerades man av skidåkarnas stil och tempo, i tämligen sladdriga spår (jag är säker på att filmen inte spelades för snabbt…). En av dem som skymtade var för övrigt min äldre bror Harald, som tillhörde de främsta i distriktet. Slutintrycket: Att de aktiva förr rörde sig mer självklart mellan olika idrotter, pigga på att pröva det mesta – och särskilt då när de bjöds verkliga uthållighetsprov, ofta under primitiva förhållanden. Och att det samtidigt tycktes råda en kamratlig idyll över tävlandet och samvaron. Man kan påstå att vi som fick vara med denna eftermiddag också var med om något liknande vid detta upplevelserika möte! Stort tack till L-E Dahlstedt i första hand, Anders Gärderud, och till Enebybergarna med Stellan och Ann-Mari Fehrnström i spetsen (de stod också för det mycket välordnade skubbet, där välplacerade kontrollskärmar lyste i vårsolen). Det blev en minnesmättad eftermiddag. Tänk att ett halvt sekel kan gå så fort... Och plötsligt återuppstå. Thu, 19 Apr 2012 18:50:50 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3967 Helt ur form. Alltså ingen lust för orientering. Varpå den obefintliga formen osannolikt nog - men logiskt - visar sig bli ännu sämre. Vi åker trots allt till Luffarligan, ja även Marianne som under en period nu slipper cellgifter och känner sig piggare och längtar efter skog. Neråt Uttran, karta 1:5000, det är nog ett lättlöpt närområde, park typ. Verkligheten är en annan, det visar redan mallkartorna. 3,3 km får sannerligen räcka. Är det verkligen 4 meters ekvidistans? En hel del ansträngande höjder väntar i så fall. Ser Anders G på håll, han springer avspänt joggande längs kurvan på en löparbana av modell före detta, med igenväxande kolstybb. Än en gång ser jag minnesbilden från Montreal-OS 1976, sista kurvan när Anders är jagad av Malinowski och Baumgartl, polacken får ge sig men östtysken är osannolikt pigg och tycks göra en attack på sista hindret, men faller. Kanske var han bloddopad, jag har för mig att Anders tyckte att han sprang i förbluffande våldsam stil (och han försvann väl snabbt efter det där finalloppet?). Anders löpte för sin del in med god hållning, nytt världsrekord, 8.08. Han sträckte en näve mot skyn, inga glädjerusningar och inget våldsamt skuttande i olympisk guldyra. Mer i stil med forna hjältars hållning som föreskriver att man bör bemanna sig, även i segerns stund. Får på mig dojorna och joggar iväg i liten utförslänt, det är bra, då kan det trots allt kännas hyfsat, nästan lovande. Möter Anders G som vänt, och som påstår att jag ”ser lätt ut”. Försöker tro på det. 1,1 km till start. Men hur hitta dit? Läser kartan men begriper inte så mycket. Ser inte ens de rödvita snitslarna förrän jag spanat oroligt. Var är alla andra luffare? Järnvägen till höger. Ett tåg rusar förbi. Ser järnväg utsatt på kartan och förstår att jag tänkt mig norr lite galet, tvärtom så att säga. Och inser att jag inte befinner mig på kartan ännu. Bestämmer mig för att overalljackan blir för varm. Jag avskyr att springa med för mycket kläder, trots att jag sällan svettas. Men Tiomila 1986 är i plågsamt minne bevarat, då jag på Långa natten låg med i en klunga av framrusande seniorer, och kände att natten var alltför ljummen, varför drog jag i sista stund på mig en extra t-tröja över superstället! Men inte vågade jag stanna och krångla med klädsel och lampsele, nej bara flyta med om än i alltmer forsande svett. Och jag vågade knappt stanna till för att dricka en slurk. Det höll i tretton kilometer men tre återstod. Fann mig vinglande på en väg, gåendes till slut. Inspurten var ett sorgearbete i slow motion. Nå. Nu till första. Tvekar lite innan jag doppar SI-pinnen i startdosan. Borde jag inte tänka mig för liten stund extra? Nja. Vägval inkollade redan. Återstår inget annat än att sätta fart. Fart? Kliver mödosamt upp mot första skärmen, en sten, kodsiffra 31. Har lämnat körstigen lite väl tidigt, inser jag. Står och svajar när jag bekämpat fyra fem höjdkurvor. Var är stenen. Trevar mig framåt och ser snart en skärm skymta, uppenbarligen i en sänka. Inte min kontroll. Möter en annan orienterare, ungefär lika saktmodig. Även han söker efter stenen. Vi enas om att den måste vara väldigt nära. Anders G dyker upp och stämplar och jag nämner att den där sänkan, den ska jag inte ha. Efter cirka åtta minuter läser jag definitionerna. Första: En sänka. På så vis. Tittar på stämpeldosan, kodsiffra 31. Jadå. Viss känsla av begynnande demens. En sådan inledning utplånar all eventuell upphetsning. Nu enbart saktmod. Egendomligt att jag mötte en annan orienterare som tänkte precis lika fel gällande sten i stället för sänka. Stellan F kommer kämpande, han gör ett beslutsamt intryck. Efter att jag tagit ett tiotal steg i kontrakursriktning försöker jag hasande komma ikapp Stellan på vägsträcka. Han drar ifrån. Resten är inte mycket att divla om. Bergen är ovanligt branta, ja de blir värre för varje säsong. Märker att man har ett slags djupt och våldsamt flås i varje fall. Granskogen är högrest och bitvis fin, men märkligt många vindfällen. Och stenpartier. Över dem ska vi rätt ofta, enligt banläggaren. Näst sista kontrollen är placerad på ett sätt som skulle motivera ambulansberedskap med tanke på somliga av de tävlandes fysiska status. Vid parkeringen släpper jag ut terriern Mimmi som sovit i bilen. Hon är inte i form, inte hon heller. Sörjer nog sin mamma som är död sedan ett par veckor, hon finns att hämta i en urna nu. Mimmi började efter moderns frånfälle omedelbart halta rätt svårt, vänstra framtassen viftar sidledes och på parkett är hon som Bambi på is. Kanske vill hon påpeka att det är synd också om henne. Och kanske borde vi uppsöka Djursjukhuset än en gång. Men bara entréavgiften tycks gå på ett par tusenlappar Vi åker till Pålamalm och kollar läget bland stugor och hyddor. Mimmi linkar omkring i ljusgrönt och spinkigt blåbärsris som ganska snart ska bjuda på generös sommarsötma. Inne i kåkarna är det kallt. Ett ouppvärmt litet hus känns alltid betydligt kyligare än utomhustemperaturen. Är det en fråga om förväntan, att man alltid tror sig kliva in i stugvärme när man öppnat en ytterdörr? Ingen risk att svettas. Vi sitter ute på svala plaststolar och äter i tveksam sol rester av gårdagens pizza, kall Buzzola. Marianne är smått lyrisk över att ha kommit ut i skog igen. Hittade sina kontroller, den ena efter den andra, och stötte bara på problem alldeles i slutet, där i stenig sluttning. Det är begripligt. (Vi nås senare av ett mail med foton tagna av Mats Lundblad, på ett av dem ser man Marianne komma i värdig stil). Under hemfärden skymtar vi blåsippsbackar och dikesrenar lyser av vårens första tussilagoklungor. Fortsättning följer. Kanske man skulle pröva det där tricket att träna lite grann. Wed, 18 Apr 2012 15:38:54 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3962 Vi for till Linköping för att vara med om Laleh. Artisten med iranskt ursprung och som på livets irrvägar hamnade i Sverige – ett land som hon berikar. Vill Sverigedemokrater stoppa sådana varelser? Laleh Pourkarim var tolv år när hennes heroiske pappa omkom när han räddade en kvinna från att drunkna. Man kan tänka sig att det har haft betydelse för hennes skapande, låtskrivande, sjungande, musikproducerande. Gett henne kontakt med ett vemod men framför allt en trotsig livsglädje. Den oväntat stora konsert- och kongresshallen nära Linköpings domkyrka var så gott som fullsatt, och det måste betyda kanske ett par tusen entusiaster? Alltifrån barn till grånade pensionärer. Något hos Laleh hittar hem i bankande hjärtan, tvärs över generationsgränser. Man kan undra vad det är – förutom en fantastisk röst som beger sig ut på svindlande tonfärder. Lekfullheten? Det till synes improviserade, dessa stundens ingivelser som oftast torde vara genomtänkta inslag, placerade med känsla för tajming? Eller temperaturväxlingarna? En röst som står ensam och viskande, och i nästa sekund brister ut i dånande rock – ja, på tredje raden blev trummisens decibeltal nästan plågsamt högt; det gick ut över orden, textraderna. Bara i de mest bekanta låtarna, ”Ängeln i rummet”, ”Some die young” och ”Bjurö klubb”, kände man sig trygg vad gäller så kallat budskap. Inte kunde man tro att Eva Dahlgrens rumsängel skulle kunna göras på ett alternativt sätt? Som Laleh första gången framförde i TV-serien ”Så mycket bättre” – en programtitel som är missvisande, artistgängen gjorde ofta alls inte ”så mycket bättre” versioner (exempelvis inte Timbuktu med den nu ständigt spelade ”Flickan och kråkan” – jämför hur Mikael Wiehes original är arrangerat. Så mycket bättre…). Laleh är en livserfaren och mogen artist, trettio år i sommar. Samt är hon en skuttande unge från ett friskt anarkistiskt dagis som tillåter allsköns utbrott, hoppande och hoppfullhet – det blir till glädje. Dagen därpå tog vi en sväng i kyliga Linköping, en stad med historiskt rikt centrum, exempelvis den fantastiska katedral som kallas domkyrkan. Vi gick in strax före högmässan och pådyvlades psalmböcker av vänligt kristlig dam, men valde strax att återvända ut i våra sekulariserade liv. På hemvägen passerade vi Kolmårdens trakter och jag tänkte att det är rätt sällan jag färdats ditåt utan att det haft med orientering att göra. Och som ressällskap fanns i våra sinnen sådant som den egenartade, rörande och komiska ”Bjurö klubb” - och ”Ängeln i rummet”, vars textrader träffade mig en sommarkväll vid ett gotländskt fiskeläge för många år sedan, kanske tjugo? När utrikesminister Anna Lindh skulle hedras med en minnesceremoni efter det ohyggliga knivmordet, sjöng Eva Dahlgren ”Ängeln i rummet”, en av de sånger som Anna Lindh älskade. Varför? Även om man inte har tonerna i sig kanske något av ett svar finns i texten: Det bor en ängel i mitt rum hon har sitt bo ovanför mitt huvud hon gör mej lugn och hon viskar till mej allt det jag säger dej Det bor en annan i min kropp hon har den vackraste av själar hon är kärlek och hopp och hon berättar för dej hur mycket jag älskar dej Det bor en ande vid min fot som blåser värme över huden ah, det kittlar och du såg att jag log men när hon andas på mej är det för att du ska komma och värma dej Här är jag med allt det andra som gör en människa hel och jag hoppas jag hoppas att du orkar och att ängeln i rummet det är henne du ser Sun, 01 Apr 2012 19:11:34