http://www.hellasorientering.se/tirader.php 10 senaste inläggen Sun, 05 Feb 2012 21:22:59 sv-se http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3876 Separationsångest? Kanske fanns det med någonstans, när jag med tvekan och oro lämnade ifrån mig 157 utskrivna sidor till en förläggare som hävdar att han med intresse ska läsa mitt opus. Med en titel som jag inbillar mig, i mina dagdrömmar, ska locka även idrottsfiender att kolla lite i textsjoket: ”Sluta med din förbannade idrott”. Repliken fälls av en något frustrerad men klok kvinna i övre medelåldern, tävlingsorienterare än idag, dock med måhända tilltagande förströddhet. Maken, grånad H65:a, är däremot oförtröttlig, om än stundom minst sagt frustrerad han också, och det på goda grunder. Och deras hemvist, när det gäller orientering, är här benämnd Sparta OK, för att nu inte sprida alltför många felaktigheter om en annan klubb som 1908, efter nio års lidande under beteckningen ”Pastorns Gossar", också valde ett stolt klingande namn från antik och idrottslig historia. Nå – den skrivare som försökt foga ihop denna melankoliska växelsång mellan make och maka är inte djuplodande vad gäller historiken, han vill mera ge en förhoppningsvis levande bild av vad slags problematisk sport som idkas till skogs, och då i regel under kompakt medieskugga, såvida inte någon elitlöpare tragiskt omkommit eller – möjligtvis – om vårt landslag återvänder från ett franskt VM med oerhörd övervikt i handbagagen, guldmedaljer väger tungt. Ikväll har jag alltså tagit adjö, lämnat ifrån mig min baby efter synnerligen ojämnt framskridande grosess, och tills vidare överlämnat alstret i en skarpsynt förläggares varma hand. Men då också fullt införstådd med att sisådär 97 procent av inströmmande romanförsök från förhoppningsfulla figurer möts av ett i förlagsvärlden frekvent och nödvändigt ord: Tyvärr. Må så vara, tänker jag. Idag satte jag punkt, och om inte annat så hotar jag med att här på nätet som gott alternativ lägga ut min volymmässigt mäktiga drapa. Och eventuella tålmodiga läsare ber jag i så fall uppfatta denna i teorin tänkbara rekordtirad som ett personligt brev till er var och en, med en på obefintligt tryckt försättsblad inskriven hälsning, ett Varmaste Tack till Dig, Du som läst! Somliga i åratal, och ibland dessutom skänkt mig det gensvar som är att likna vid absolut nödvändiga vätskekontroller under Tiomilas långa natt eller värsta Fasalopp. I morgon ska jag träffa barnbarnet Hedda igen! Det finns papper att bry sig om, men när ens förstfödde son blir pappa, och man själv farfar, då… saknar jag ord som duger men känner på riktigt vad som är viktigt i hastig tillvaro. Sun, 05 Feb 2012 20:47:32 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3874 Tänk om Åsa Romson, Hellastjejen och en av Miljöpartiets två språkrör, en dag är statsminister… Eller i varje fall en het kandidat till posten? Den frågan fladdrade till när jag läste DN i morse, om förestående finska presidentvalet, där miljörörelsens kandidat, Pekka Haavisto, 54 år och Gröna förbundets ledare, ju smått sensationellt blev en av de två politiker som nu finska folket ska välja mellan. Men Samlingspartiets Sauli Niinistö, 63 år, är förstås storfavorit, enligt opinionsmätningar stöds han av 62 procent medan Haavisto har 38. Vad är det finska folket söker, vad avgör när de lägger sina röster? Ideligen har det påpekats – om än inte slagits upp stort, i varje fall inte i svenska medier? – att Sauli Niinistös första hustru dog i en tragisk olycka och att han själv var nära att omkomma i kraschen. Sauli Niinistö var också i Thailand 2004 med en av sina söner när den ohyggliga tsunaminvågen svepte in och skördade oräkneligt antal offer. Men Sauli och hans son överlevde, hängandes i en lyktstolpe ovanför vattenmassorna. Niinistö tycks vara pragmatiskt försiktig, lagom kritisk till regeringens häftigt diskuterade europolitik (i motsats till Sannfinländarna vars ilskna populism hos stora grupper mötts med massiv entusiasm). Niinistö säger att han är emot rasism (tack för det!) men att han inte kan se att någon organiserad sådan finns i landet. Han tycker också att det är viktigare att främja handel än att ta upp frågor om mänskliga rättigheter vid utlandsbesök; alltså vill han exempelvis inte i egenskap av president träffa Dalai Lama – det skulle kunna tolkas som om Finland stöder Tibets självständighetskamp. Pekka Haavisto, å sin sida, har profilerat sig inte bara inom miljöområdet, som president skulle han vilja driva mänskliga rättigheter även gentemot Kina. Och mot detta Ryssland, där vi Hellasorienterare har fått många vänner… Jag märker att mina medievanor på senare år har ändrats en smula, med större iver försöker jag följa utvecklingen i Ryssland, med dess växande proteströrelse mot Putin, än jag tar del av rapporteringen från USA med deras stundande presidentval. Inför det finska presidentvalet har Niinistö mäktigt stöd av tunga namn inom industrin och idrotten. Notera det. Kanske uppfattas deras Sauli också som något av en äkta nations- och idrottshjälte? En överlevare som med sin son lyckades klara livet, en man som med starka armar länge hängde kvar i den där välsignade lyktstolpen och mirakulöst överlevde tsunamin? Är det inte sådan sisu som kan välsigna landet och skydda det i kommande orostid? Pekka Haavisto lanseras under paroller som "Med fötter i Haikkas mull och hjärtat i världen". Haikka var ett enkelt ställe men viktigt för Haavistofamiljen under Pekkas ganska påvra barndomstid. Han lever sedan 2002 i ett registrerat homosexuellt partnerskap med Antonio Flores från Ecuador, vilket åtminstone för ett antal år sedan av åtskilliga väljare skulle ha ansetts hjältemodigt (alternativt som förfärligt fel), och han stöds ivrigt av de allra flesta inom kulturvärlden. Men har väl inte skrivit skönlitterära böcker, vilket Niinistö har gjort, två stycken. Hur läsvärda de är skulle jag gärna vilja veta, kanske finns de i översättning? Ska fråga klubbkamraten Åsa vid tillfälle, om vad mer som finns att säga, rörande Haavisto, finsk miljöpolitik och åtskilligt annat – och hur har hon upplevt det första halvåret som politiker i rampljuset? Uppenbarligen har hon ju klarat sig alldeles utmärkt i medieframträdanden, och har väl varit mer synlig än Gustav Fridolin, det andra så kallade språkröret. Opinionssiffrorna för Miljöpartiet tycks sakta men stadigt krypa uppåt. Vilket kanske borde intressera oss natur- och skogssportsvänner? Sun, 05 Feb 2012 10:12:01 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3869 Svårt att raskt få på pränt känslor som väcks i livets mest avgörande sekunder. Bäst är kanske att lugna sig, men jag ordar ändå. Ofta inträffar dessa livets första och sista sekunder på sjukhus, exempelvis Södersjukhuset; min pappa Torne var sjukhuspräst där, och mina två yngre syskon, Dagny och Örjan är födda där liksom jag själv, och Eva-Lenas, Jajjes, och mina barn Tomas, Hannes och Annika. Här jobbade jag som biträde också, under tonårens sommar, och minns särskilt vaknätter på Sachsska sjukhuset, nedanför själva SöS, där fyratusen barn årligen vårdas – att sitta vid ett litet barn som kämpade hårt, sitta nära intill med hela sin febrila hjälplöshet. Eller efter ovissa veckor få se en liten filur oväntat piggna till och med kavata steg vandra bort, hand i hand med både en mamma och en pappa. Eller en annan sommar, invid den argsinta ynglingen som förbannade sviktande njurar och som till sin moders namnlösa förtvivlan snart nog slapp leva mer (jag skrev en tirad därom, ”Rödbetor och saltat smör”, den 28 maj 2009). Men att jag alls har Södersjukhuset i sinnet denna kväll beror ju på att en flicka nyss kom till världen, Tomas och Sofias dotter Hedda. Att lite på håll, på några korridorstegs avstånd, få vara delaktig, att vistas i väntrummets nattdunkel under tre korta timmar – som naturligtvis var längre och kampmättade för hon som födde – att sedan få se Tomas öppna väntandets dörr, möta hans ljusa ansikte, se dess rofyllda glädje… Hur all samlad oro viker, miraklet är verklighet. Sådant kan man inte skriva om, inte så som man vill och så att det når en bit bortom de vanlighetens provisoriska ord vi nyttjar inför det viktiga: mirakel, magiskt, sällsamt, ofattbart. Ikväll telefonpratade jag länge med min syster, hon nämnde en dikt, och jag hörde hur jag i stundens ingivelse plötsligt kunde rabbla den, nästan rakt av, jag prästsonspensionär som knappt har lyckats lära mig ”Fader vår” utantill. Nyss skrev jag mera noga av dikten från en lyrikantologi, ord för ord; det är bra att plita för hand emellanåt, då får språket födas i mer dröjande takt, man hinner bättre höra det – som när Erik Lindorm gestaltar en upplevelse av att bli pappa, och vara som nyfödd. Lindorm föddes 1889 och dog 1941, blott 52 år. Men hans klassiska dikt överlever nog, inte är den väl sönderälskad? Hur som helst, jag hör till de skaror som alls inte omedelbart avfärdar rimmade verser. Och vi kan väl i livets kretslopp återanvända sådant som skrevs en gång om vi märker att orden berör? Så – till Hedda, till hennes föräldrar och oss alla, Lindorms ”Lyckans minut” en sommarscen i denna vår bitande midvinterstund: "Är det sant att jag håller ett barn på min arm och ser mig själv i dess blick? Att fjärden gnistrar och jorden är varm och himmelen utan en prick? Vad är det för tid, vad är det för år, vem är jag, vad bär jag för namn? Du skrattande knyte med solblekt hår, hur fick jag dig i min famn? Jag lever, jag lever! På jorden jag står. Var har jag varit förut? Jag väntade visst i millioner år på denna enda minut." Fri, 03 Feb 2012 22:07:54 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3864 Usch, jag ser att Johan Hakelius belönats med Expressens Björn Nilsson-pris. Nilsson var självlysande kulturskribent, han skrev knappast med bläck utan med sitt hjärtas blod, förlåt mig mina dramatiska ord. Johan Hakelius är en durkdriven jävel men det jag läst av honom andas en självbelåtenhet som var Björn Nilsson väsenfrämmande. Och Nilsson blev aldrig det minsta cynisk. Jämför med den Hakeliusdrapa i Aftonbladet som förstörde min juldag för drygt en månad sedan; där berättar han om en genomliden julkonsert och John Lennons ”Imagine” bjöds som extranummer. Hakelius skriver att ”Imagine” med sitt bud om att ”there´s no heaven”, ”and no religion too”, i kategorin gråtmild enfald slår det mesta i populärmusikens historia. Och att Hakelius sålunda erfor uppflammande förståelse för en viss Mark Chapman. Vem Chapman är? John Lennons mördare. Hakelius fick en varm och hjärtegod känsla under julkonserten, inte för John Lennon utan för den som sköt honom, den som mördade honom där utanför hemmet i Dakota Building den 8 december 1980, nära Central Park i New York, sjuttioandra gatan. Jag slog mina lovar kring porten där dådet förövades, när jag var där under en novembervecka1995, och bodde på hotellet strax intill. Jag sprang New York Marathon och fullföljde som femtioåring i levande skick men var besviken över tiden, 3.07.27. Idag är jag besviken över valet av Björn Nilsson-pristagare. Tue, 31 Jan 2012 18:06:08 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3853 Lena Andersson som statsminister. Jag dagdrömmer om det, medan jag läser hennes kolumn i dagens DN. Hon nedtecknar ”Tio anteckningar till mig själv om jag hade tillfrågats av VU”, apropå socialdemokraternas ledarskifte. Jag minns Lena Andersson som ett anonymt namn under en period då hon som vikarie tilläts skriva sport i DN. Och att den som själv aktivt idrottat omedelbart märkte att denna skribent visste något viktigt om vad hon beskrev, att hon öppnade annars slutna dörrar i sportjournalisternas herrkammare. Lena Andersson var i ungdomen, innan hon blev framgångsrik författare, cyklist och skidåkare på elitnivå. Jag använde hennes texter i undervisning om sportjournalistik, för högskolestudenter. Och jag minns att jag frågade DN:s dåvarande sportchef om vart hon tog vägen, den där Andersson som skrev så annorlunda och med sådan märklig precision i språk och personliga perspektiv. Jag fick ett svar som gick ut på att hon inte passade in, hon skrev inte som brukligt var. Någon anställning var det inte tal om. Lena Andersson skriver denna dag om socialdemokratin – och om detta parti har någon kvardröjande rest av öppen självprövan så har det något att finna i dagens DN-kolumn. Och inte bara socialdemokraterna utan alla partier, och varje medborgare. Jag nöjer mig med att citera några enstaka punkter i hennes programförklaring: ”Samhället bör organiseras utifrån tankeexperimentet att ingen i förväg vet vilka egenskaper, begåvningar eller positioner de kommer att få. Då inrättar självbevarelsedriften ett samhälle med mycket små skillnader som är gott för alla.” (filosofen John Rawls grundtes). Och: ”Livspussel = de välavlönades svårigheter att organisera vardagslivet när de skaffat sig fler saker, aktiviteter och barn än de kan hantera.” En välförtjänt känga åt TCO, som stolt anser sig ha uppfunnit detta medelklasslidandets nyckelord, ”livspussel”. Samt: ”Fråga Anders Borg (i debatt) vilket parti han skulle rösta på om han vore fattig. Beröm hans altruism om han svarar Moderaterna.” Och till alla oss som är besatta av allsköns sportevenemang: ”Motverka nationalism även i politik och idrott.” Tag och läs DN idag, sidan 5. Lena Andersson avslutar sin artikel med dessvärre helt korrekta rader: ”Slutsats: Jag är inte lämplig.” (som partiledare). Nu ska jag med misstänksamhet åter granska mitt manusförsök som jag rubricerat ”Sluta med din förbannade idrott”. Jag vet ju att alla ord man valde igår inte alls är lika givna i nytt dagsljus. Så – med vässad blyertspenna går jag till förnyad attack, innan förläggaren får ta del av mitt mödosamma och i slutskedet hastiga hopkok. Sat, 28 Jan 2012 15:03:09 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3848 Plötsligt var jag ju bara tvungen – att haspla ur mig det där skrivförsöket som ska föreställa ”roman”. Bäst att behålla citattecknen, tills vidare. Men i datorn finns i varje fall något som krävde åtminstone 130 rätt hopträngda A4 vid utskrift. Fast så fort man anser sig ha satt punkt, och tryckt på printknappen, blir ju felen synliga; ett saknat kommatecken, en onödig versal, ett konstigt kliv i berättandet, ett helt kapitel som fallit bort, en massa onödiga semikolon, allsköns inkonsekvenser. Och så vidare. Men nu får det vara, nu får det bli vad det blev. En förläggare förefaller hyfsat intresserad, jag hoppas att han inte bara var artig när jag ringde. Han har min pappersbunt på måndag. Lättnad, hur som helst. För i mer än två månader blev inte en rad skriven. Jo, tolv stycken. Som jag raderade, och ersatte med andra häromdagen. Och så började jag skriva, komponera, bygga samman med sikte på det hus som preliminärt heter ”Sluta med din förbannade idrott”. Vilket ska föreställa en sårig kärleksförklaring till allt möjligt, men främst till denna värld vi kallar ”orienteringen”. Kanske lockas någon idrottshatare av titeln, det är min fromma förhoppning. Om det nu alls blir en bok. Jag får väl ordna med privat distribution på billigast möjliga vis, om inget förlag är intresserat. Jag är inte naiv, jag är beredd. Varför lossnade skrivandet? Kanske för att jag sände ett bedrövat, och kanske bedrövligt, mailbrev till två av mina bröder. Beskrev ett bottenlöst läge, lät mig sjunka så djupt att bara nästippen fanns ovan vattenytan. Men jag bottnade ju. Och kravlade mig upp på land, vill jag tro. Dags att ge sig ut i terrängen, också. Badrumsvågens digitalsiffror är alarmerande, och jag känner ju saknaden, efter skogsvänner och kontrollskärmar, mitt i vita vintern. Kanske Alby på söndag? Tack, vill jag också utbrista, ur djupet av mitt hjärta, till alla er som på olika sätt envisats med uppmuntran! Utan er stabila tillit hade jag aldrig vågat försöka ens. Nå, vi får se hur det blir med det ena och andra. Jag vill också meddela att det oväntat nog kommer ljusnande vår även år 2012. --- PS: Missade ni kvällens "Skavlan"? Det var sällsynt sevärt, nästan hela tiden. Med Laleh, som avslutning... Den unga kvinnan förmedlar med sin musik och sin varelse en fullständigt obruten livsglädje, ett sant levnadsmod. Den 31 mars ska jag se henne live, i Linköping (födelsedagspresent...). Fri, 27 Jan 2012 17:46:46 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3845 Bloggpaus råder, som framgått... Återkommer, men osäkert när. Tue, 03 Jan 2012 17:15:40 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3831 I varannan TV-kanal lagas det mat. Man tror starkt på vår hunger efter att få se smör fräsa i pannan. I andra kanaler slåss gravt överviktiga mot sin fetma, en ung man väger över 200 kilo, och trots att han försöker träna visar vågen att han efter två veckor inte gått ner mer än 2,5 kilo. I ett annan liknande program är det två grupper, lag, som tävlar mot varandra, och den som misslyckas värst med sin viktminskning får inte vara med längre. Tårar och omfamningar. En förfärande mängd program går ut på att man ska slås ut, för att man är för fet, inte är tillräckligt vacker, populär eller, enligt någon jury, inte sjunger något vidare. För ett par decennier sedan vållade Robinson-programmet stora protester, man såg något oetiskt i detta utröstande. Men snart var vi tillvanda – och i TV förevisas och föreskrivs det som är nyttig samhällskunskap: Den som inte duger får respass – adjö, med dig. Utanförskap, kallas det i andra sammanhang. Politiker påstår sig bekämpa utanförskap, TV normaliserar den. I kanal 7 sänds frågesportsprogrammet ”Den svagaste länken”, och grundidén är densamma, men kryddad med förakt – programledaren uppträder hånfullt mot alla deltagare, i synnerhet mot dem som misslyckas. Men det är något tillgjort över alltsammans, det som ska bli raffinerat iskallt blir löjligt. Så hellre idrott, i någon av Eurosports kanaler? Där visas kopiösa mängder backhoppning och biljard. Äntligen har jag förstånd att treva efter fjärrkontrollens off. Läser nu Karl Ove Knausgårds självbiografiska ”Min kamp”, del 1. Det är en kamp att ta sig igenom denna finstilta bastanta pocket. Knausgård skriver ned allting. Beskriver hur han i ungdomen ska fira nyår och smuggla med två kassar öl till en avlägsen fest. Alla krångliga turer skildras, sida upp och sida ner. Om någon ska åka buss så får vi veta att den dröjer, att den kommer, att den stannar, att Knausgård stiger på, att han betalar, att bussen startar, att han sätter sig ned. Läsaren tvingas ta del av förloppet i realtid, själva läsningen tar nog lika lång tid som redovisade händelser. Ändå blir det bra. Särskilt när Knausgård beskriver hur han och brodern städar upp i det stinkande hus där pappan just dött. Det är fruktansvärt. Samma detaljfrossa. Men meningsfullt. Så, nu ska jag bättre bemästra TV:n och klara av kampen med Knausgård. Han skildrar ett utanförskap men framför allt ett levande mänskligt motstånd. Fri, 09 Dec 2011 17:53:49 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3828 I uppförsbacken invid Farsta idrottsplats på väg till start, känns det riktigt bra i minst tjugofem meter, äntligen, jag har ju en grundstyrka, tveklöst. Några sekunder senare kommer hjärta och lungor ikapp, de beter sig som överrumplade, indignerade, de fattade inte vad benen höll på med, men nu kommer notan. Möter Björn Ekblom, som klarat av sitt lopp på säkert vis, förstås. Jag läste just en trevlig 0ch upplysande porträttext om honom, som publicerats i en liten skrift för veteraner i Skogsluffarna, skribent Omar Magnegård. Bengt Åhlander hade skickat mig texten, han är vänlig och omtänksam, jag vill skriva och tacka honom, varför har jag ännu inte gjort det! Men den där inledningen, några enstaka sekunder som signalerade kraft och förmåga, inför Luffarligan i onsdags på Luffarligan. Fint steg i flera sekunder, resten en ganska sorglig historia – jag beslöt mig för att raskt promenera, och emellanåt kanske ta några så kallade löpsteg där det var flackt. Att gilla läget. Men det är lättare att ogilla läget har jag märkt. Jag ramlade bara en enda gång. I sluttningen ner mot sjunde, som jag missade ganska grovt, liksom första kontrollen. Stod med nedblodad karta och försökte förstå. Det är något jag inte kommer åt, i orienterandet och i beskrivningen av det. Når inte fram. Bäst att avsluta denna ledsamma rapport. Hasade så fort jag kunde till målet, en skärm med stämpelenhet stod där så ödsligt. Kanske att jag med mitt försök till spurt gick under 55 minuter. Det var min målsättning mot slutet. Banan mätte 3,2 km. Blodiga små sår på bägge handflatorna. Når inte fram till vad detta handlade om, och handlar om. Bäst att avsluta. Vid idrottsplatsen får jag en remsa med min sluttid, 55.04, önskar att jag hade fått 54.59. Stel och kall går jag till bilen och försöker tänka att det ändå var bra att jag kom iväg på detta skubb, nästan i sista stund. Tvekade, var rädd för ishalka. Men den var inte så farlig, det försäkrade redan vänlige Håkan Sjökvist som jag mötte på väg mot omklädningsrummet, han var redan klar med sitt lopp, han gjorde det betydligt bättre än jag. Man ångrar nästan aldrig det man företar sig, exempelvis beger sig iväg till ett litet trevligt och anspråkslöst orienteringsarrangemang. Det ångrar man nästan aldrig. Vad man ångrar är allt som man inte vågar företa sig eller förmår ta sig an. Jag ska skriva något vettigt endera dagen. Det borde gå, det borde inte vara helt omöjligt. Men varför denna pessimism? Jag minns att jag skrivit förr, utan särskilda besvär. Når inte fram till vad det handlar om, nu är det verkligen tid att ge upp för idag. Kanske ska jag titta på flickor som spelar handboll, VM i Brasilien. Är jag intresserad? När jag väl tittar brukar intresset uppstå, och en oro för att det ska gå illa. Som när svenska deltagare åker slalom, min puls stegras hastigt, av oro – som vid löpningsförsök i en uppförsbacke. Någon timme efteråt har jag alldeles glömt bort hur det gick i den där handbollsmatchen eller i den där slalombacken. Men 55.04 minns jag ännu en tid. Rune R och Rune C var mer än tjugo minuter bättre, ingen förvånas, men deras prestationer ter sig för mig bara alltmer märkvärdiga. Hålrummet efter en utdragen visdomstand känns obehagligt. Det molar där. Tandläkaren sa att det kan pågå i tio dagar, ”ganska exakt tio dygn”. Återstår tre. Sedan ska nog allt bli bra igen, inga problem. Thu, 08 Dec 2011 17:15:43 http://www.hellasorientering.se/tirader.php?id=3823 Ägnade mig åt ”romanen” några timmar, eftersom jag insåg att Luffarligan i Ursvik skulle kosta för mycket tid, särskilt som jag sovit illa på grund av tandvärk, och att återbesök hos tandläkaren väntade på eftermiddagen. Måste samla mig inför hans skarpt upplysta klinik, rustad med en arsenal av blänkande ruggiga redskap, allt inbäddat i förledande vänlighet och välkomnande. Upptäckte efter frukost att jag redan skrivit ett par kapitel för ett år sedan, och som sedan glömts bort! Eftersom de döpts till något så kryptiskt som "Fortsatt försök", respektive "Forts". Läste och fann dem okej – men de trasslade till mina försök att få styrsel på detta nya försök till romanbygge. Kanske skulle jag kapitulera och tota ihop en novellsamling i stället, utan krav på sammanhängande story? Nej, ännu vill jag inte ge upp, ånej. Men nu tvingades jag bordlägga för dagen. Hos tandläkaren var det som väntat, en rejäl bedövning i trakten av visdomstanden, en grov spruta där roten till det onda antagligen gömde sig. Min tandläkare var aningen osäker, och ville snart ta röntgenbilder för att få bekräftat att han jobbade på i rätt riktning, med borr och allsköns instrument, tänger, slipverktyg? Jag stirrade in i takets lysrör. Han muttrade att bilderna blev oskarpa, men tredje gången gillt: Nu var han säkrare, han höll till i rätt gruvgång så att säga, och jag kände ingen smärta men djupt obehag. Jag märkte hur han med stor muskelkraft ömsom borrade och bände. Han var på rätt väg, röntgenbilden var hans karta som bekräftade: bara att jobba på. Han bände och jag höll emot med hela kroppen. Grovjobb. Tandsköterskan skötte sugen, som tog hand om mängder av blod och saliv. Hon hade något medlidande i rösten, de få gånger hon undslapp sig ett ord. Jag sökte kontakt med henne, via armbågen, jag behövde en ömsint kvinnas närhet men fick mest svälja mitt eget blod. Och gurglade fram ett slags läten som skulle bedyra att jag inte hade ont. Det hela avslutades med att tandläkaren sydde ihop ett sår, där det en gång funnits en visdomstand. Varför heter det visdomstand, frågade jag med stelbedövad fumlig käke. - För att denna tand brukar dyka upp i artonårsåldern då man förväntas ha förvärvat levnadsvisdom. Arton år. Då tog jag mogenhetsexamen, som studenten kallades, vilket man har svårt att tro inför lastbilskaravaner av vimmelkantiga ungdomar som sprutar alkohol och vrålar att fy fan vad dom är bra. Till slut var visdomstanden utdragen, raderad, med rot och allt, och kanske försvann därmed något av min eventuella visdom. Kvarlämnande ett hålrum som tungan i envist begär vill utforska. Räkningen, än så länge, 3159 kronor. Rotavdrag beviljas ej, men ett visst statligt stöd, jag bugar mig. Det har gått några timmar nu, och varsamt har jag ätit en omelett, och därvid använt halva käken. Citodon-tabletter ligger beredda, ”du får nog rätt ont i kväll”, hade min tandläkare påpekat. Jag vill ju koncentrera mig på romanen! Men till en början var det skidskytte på TV, vilket jag anser befriar mig från allt, ja befriar mig även från det jag verkligen vill. Och sedan "Vem vet mest", frågesport där orienterare var med denna gång – jag höll på Erik Forsberg från Haninge SOK, och han gick till final som kommer på fredag – orienterare är smarta och kunniga, det bör allmänheten upplysas om. Men skidskyttarna bommade som nybörjarorienterare. Nu ska jag kolla de där oklara kapitlen i mitt romanmanus, men vågar knappt öppna dokumenten – kanske har jag skrivit något i och för sig hållbart som dock inte går att fösa in i berättelsens struktur? Struktur? Vad är det, egentligen? Kanske en nutida roman kan få vara ”öppen”, d.v.s. befriad från smarta intrigers komposition? Nja, jag vill ha någon sorts ordning och reda, även om en berättelse ska få fladdra iväg i frihet, långt sidledes, bara den återkommer och skänker stadga, landar i trygghet och spänning, oro och klarhet. Berättelsen får inte förlora sin röst! Ska jag våga fortsätta nu? Om jag öppnar dokumentet och påbörjar en osentimental närläsning av det hittills skrivna kan jag nog komma vidare. Jag vill ikväll helst komma så långt att jag vet var jag ska börja i morgon. Märker en risk: Att när jag granskar det redan skrivna, återigen, börjar jag tröttna på det. Kanske bäst att bara forsa på, och inte återvända förrän framåt midvintern? Jag tar hur som helst med mig hejarop från Hans-Ove i Nyköping, Bengt Åh, Rune L i Alingsås, med flera. Det går inte att riktigt tacka dem, men jag hoppas att de vet betydelsen av att de hört av sig. Nu har fingrarna värmt upp sig, nu är det dags att skriva. Jag gör som i tandläkarstolen: vänder ansiktet uppåt, blundar, låter axlarna sjunka, andas lugnt och rytmiskt, jag väntar fram en stillhet, och en tillåtelse. Wed, 30 Nov 2011 20:50:01