MEDLEM

Visst är det påfrestande med människor andra konstiga världsdelar, ni vet de där som attackerar i tunnelbanan och påstår att det bara behöver en krona för närmaste uppehållande!
Det måste väl vara rena rama påhittet.
Jag håller hårt om min plånbok med flera sedlar.
Väl framme i Farsta centrum är jag orolig: Ska min särskilde vän, den dövstumme, vara på plats?
Frågan är akut. Eftersom jag delar liv med en Jack Russel-hund som absolut vägrar sekunder av ensamhet, står mitt, vårt, hopp till den dövstumme; och gudilov han är på plats, och han nickar lugnt när jag anländer med min Rasmus, han är förtrogen med denna varelse, och det är ömsesidigt.
Notera detta. Det finns uppenbarligen hundar som får ångestanfall när det lämnas i band utanför en galleria med rikhaltigt utbud. Och hundar som har förstånd att vänta i något sällskap, de väntar lugnt och fint, samman med en dövstum och på sitt vis språksam vän.
Därmed kan jag i godan ro uträtta mina ärenden, i denna galleria som rymmer allt från rambutik till optik och coop, och kommersiella kvadrater som är förbjudna för hund.

Hur bör rimligen en dövstum hundpassare belönas? Kanske har till slut Rasmus krävt minst uppemot en halv timme!
Å andra sidan tycks hund med sällskap ha det bra, och vice versa. Jag vill tro det, när jag närmar mig de två, och protesten kommer som alltid, en femtilapp är för mycket, han grymtar argt, jag framhärdar : du gör mig och Rasmus en ovärderlig tjänst, jag bugar mig.
Och så gör även han, min vän, han bugar sig, och jag avlägsnar mig med mina kassar och ett samvete som är ganska belåtet men inte alldeles befriat.