Nyblivna pappan och matematikern Leonas längtar efter en riktig orienteringssäsong

Hellasorientering.se möter Leonas Mockūnas som avslöjar hur han utmanar sig själv i Gustav Bergman-tempo och att sonen William lär honom att improvisera.

Här kan du se ett filmklipp med Leonas från ett träningspass i Granby.

Det vore en lögn att påstå något annat än att det är en fröjd och frihet att formulera sig för hellasorientering.se, den här samlingsplatsen på nätet för orienterare i Hellas. Ett ideellt drivet forum, för en ideellt driven verksamhet.

Här finns inte de konkurrensutsatta medieplattformarnas krav på effektivt uttryck.

Du kanske har hört att det engelska uttrycket ”kill your darlings” är något som varje journalist får bekanta sig med. Det innebär ungefär: Tro inte att dina läsare är lika intresserade av dina formuleringar som du själv är. Uttryck dig rakt på sak, tydligt och enkelt. Bespara läsaren resten.

Som om dessa formuleringsförälskelser bara var irrfärder.

Men jag tänker inte begränsa mig.

Tänker inte bespara dig en enda älskling.

Hade kunnat börja annorlunda

Den här texten hade kunnat börja på många andra sätt.

Ingressen hade kunnat vara en annan. Här några tänkbara darlings:

Leonas – matematikern som knappar in på den yttersta världseliten

Eller:

Leonas – stafetthjälte utan lagkamrater

Eller:

Leonas – nyblivna pappan som gärna stiger upp klockan fyra för ett skogspass med lampa

Eller bara:

Leonas – mattegeniet, tränaren, vännen

Många frågor och snabba svar

Jag har för avsikt att skriva några rader om Mockūnas, den där Leonas som bär så mycket av klubbens verksamhet för närvarande, och som jag har så många frågor till.

Och för att kunna göra det måste jag möta honom.

Jag lät det börja med ett mejl.

Ett mejl fyllt av frågor. 

Leonas svar på mitt mejl kommer förvånansvärt omgående.

Han uppskattar att jag vill skriva något för hemsidan, och han har svarat uttömmande.

Leonas och hans livskamrat, hustrun (jag hittar aldrig ord som känns som mina egna när jag ska beskriva att två personer har ingått äktenskap, men låt oss testa ordet hustru denna gång) Galina Rybediuk fick utökning i somras. Sedan den dagen i augusti har de sällskap av sonen William.

Som nybliven förälder får Leonas lära sig att improvisera, den väl utvecklade förmågan att planera tvingas han numera att komplettera med spontana lösningar på oväntade situationer.

Han beskriver den nya livssituationen som fylld av glädjestunder, och, som han säger:

– Inlärningskurvan är brant.

Ber om några förtydliganden

När jag senare träffar honom en söndagsförmiddag i november i Granby för ett orienteringspass, passar jag på att be om några förtydliganden. Ett av dem gäller just William.

– Jag gillar att planera, jag vill ha det så. Men nu så går det inte. Plötsligt kom det spontana in i mitt liv. Jag har fortfarande en plan, men nu vet jag att den kan ändras väldigt fort. Det är den största skillnaden.

När vi träffas är denna märkliga coronasäsong ännu inte slut. Men jag föreslår att vi likväl tillåter oss att blicka tillbaka.

Du har under året, utöver att du blivit far, fortsatt att utvecklas som orienterare. Kan du lyfta fram ett par tillfällen under året som du nu tar med dig in i den kommande grundträningsperioden?

– Det har varit en minst sagt annorlunda säsong för alla. För mig var det andra tävlingsfria säsongen i rad.

 2019 missade Leonas många av tävlingarna på grund av en skada.

– Under året har jag fortsatt bygga styrka och koncentrerat mig på små detaljer för att förebygga skador. Jag har jobbat med löptekniken och lagt vikt vid långsiktig och kontinuerlig träning. Därför är det svårt att välja någon specifik tävling eller träning från säsongen som gått. Dock – vissa träningar sätter sig i minnet mer än de andra.

Han berättar att han utmanar sig själv på många sätt, ibland i Gustav Bergman-tempo. Och han sätter Sverigeettans förmåga att kombinera hög hastighet med säker orientering i perspektiv.

– Jag tror att många löpare kan hålla hans tempo på delar av banor. Och jag tror att Gustav är väl medveten om det och känner att han bitvis, på delar av banan, måste öka farten ytterligare.

En fantastisk känsla när allt stämmer

Leonas har skickat över två skärmdumpar från i somras när allt flutit på. Träningstillfällen där han, som så ofta, gett sig ut själv i skogen.

– Årets DM i långdistans skulle jag nog lyfta högst upp bland tävlingar.

Vad kännetecknar dessa tillfällen, om det så handlar om tävlingar eller träningar?

– Flyt i orienteringen – den fantastiska känsla som kommer när allt stämmer, när du har framförhållning i kartläsningen och kan trycka på.

Du var återigen nära att nå A-final i SM. Din sammanfattning var bland annat att du kände att du fortsätter att utvecklas som orienterare. Kan du förklara närmare?

– På SM i medel 2018 var jag nära A-finalen.

Den gången fick han se sig snuvad på en A-finalplats med några få sekunder.

– Då krävdes det ett perfekt lopp för att komma in i A-final. Efter två år med skada var jag tillbaka på SM och nu kändes det att ett perfekt lopp skulle räcka mycket längre fram än till sista kvalplats till A-final. Men tyvärr, högt ställda förväntningar och svag mental styrka satte stopp i år.

Kan inte stämma in på Leonas…

Som mottagare av hans mejlsvar fylls jag av olust vid ordvalet: svag mental styrka.

Jag tycker inte att det stämmer in på den Leonas jag känner.

På senare år har jag insett vikten av att vara snäll, också mot sig själv. Men låt oss återkomma till detta – och först låta Leonas svara på resten av frågorna.

Vad kommer du fokusera på i din träning inför kommande säsong?

– Kontinuitet, gradvis ökning av löpträningen, hälsa, orientering i tävlingsfart, styrka – både mental och fysisk.

Det är många pusselbitar som ska på plats för att en elitsatsande orienterare ska få ut mesta möjliga av sin kapacitet. Leonas har lärt sig att det inte räcker med att lägga till nytt. Det gäller att samtidigt inte tappa någon av de bitar som han tidigare år lagt till.

– Något av allt detta har jag vid ett eller annat tillfälle glömt, vilket på ett eller annat sätt satt stopp i utvecklingen.

Du leder, parallellt med din egen satsning, all träningsverksamhet i klubben, med lördagsträffar, ett helgläger, otaliga tisdags- och torsdagsträningar. Kan du sammanfatta var den verksamheten befinner sig? Vilka är de stora utmaningarna framöver?

– Det är en liten verksamhet med stort hjärta! Jag tror på en positiv utveckling framöver och att vi med allas hjälp får fler och fler nya medlemmar att stanna i klubben. Det är nog den största utmaningen för tillfället.

Du är uppvuxen med föreningslivet så som det ser ut i Litauen. Kan du beskriva skillnaderna? Finns det något vi kan lära av hur det fungerar där? Något du saknar därifrån?

– Jag är uppvuxen i en liten by (Ubiškė tills han var tolv år, sedan Alsėdžiai) där allt liv sker runt skolan. Orienteringen var inget undantag. Några dagar i veckan direkt efter skolan samlade tränaren ett gäng ungdomar med sin bil och körde oss till skogen. Vi tog några kontroller var och satte ut innan träningen, sedan sprang vi varsin bana och plockade några kontrollerna efteråt – de flesta kontroller fick tränaren sätta ut och ta in.

– Andra dagar och under vintern tränade vi löpning, kartläsning, kartminne, spelade basket och volleyboll. Som sagt, träningarna ägde rum direkt efter skolan från cirka halv fyra till sent på kvällen. Under tävlingssäsong på helgerna åkte vi runt i Litauen till olika tävlingar, till de mindre tävlingarna åkte vi med tränarens bil, till de större med buss. Det var det bästa – att åka runt i hela landet, se nya områden och känna på tävlingsspänningen.

Tror på samarbete med skolor

– Jag tror fortfarande på samarbete med skolor i ett mindre område som ett sätt att nå ut till ungdomar i tidig ålder. Här i Sverige är det extra viktigt att vara tidigt ute då utbudet av fritidsaktiviteter är väldigt brett.

– Jag tycker att lokal verksamhet är något för Hellas att fundera över. Jag tror att det var nyckeln till att vi blev ett gäng glada ungdomar i byn där jag växte upp och till att flera av oss fortsatte med orienteringen även efter skolan.

– Att bjuda in alla oavsett ålder och från hela Stockholm låter trevligt och väldigt välkomnande men i ett längre perspektiv är det inte ett fungerande upplägg, tycker jag.

Vi tar in snitslar och testar tävlingsfart

Vårt möte i Granby inleds med att vi samlar in ett tjugotal snitslar från helglägret som Leonas anordnat några veckor tidigare. Fina banor som jag önskar att fler hade tagit chansen att prova på.

Efter uppvärmningen springer vi en medeldistanslik bana i nära tävlingsfart. Vi startar samtidigt och jag har sett till att Leonas gafflingar är längre än mina. Vi borde kunna nå Granby ungefär samtidigt.

Efter en inledning utan hundraprocentigt fokus, där Leonas tvingas ställa om till en annan skala än den han orienterat med under uppvärmningen, så får han bitarna på plats.

På de längre sträckorna söder om Ormputten, i riktning hem, hör jag honom närma sig bakifrån. Jag vet att han även på slutet har en längre gaffel, men det hjälper inte. När vi kommer upp till målet på vägen söder om Granby, i höjd med kolonilotterna, är han – självklart – först.

Stafetthjälten som ofta är utan lag

Om Leonas är bra på individuell orientering, så har det ofta varit så att han presterar ännu bättre i stafettsammanhang. Och han har ofta förklarat att han tycker extra mycket om stafettlöpning.

Men i Hellas, idag, saknar han ofta lagkamrater.

Hur står du ut utan ett lag?

– Stafetter är en speciell känsla. Då kan du hitta extra krafter, som du inte visste fanns. Det gäller speciellt stora stafetter. Men jag är med så sällan, att jag nästan glömt den känslan. Jag har egentligen aldrig haft ett gäng att träna med.

Han har varit med på några stafetter under senare, bland annat Jukola och litauiska mästerskapen. Senast han var med kom hans lag tvåa där, där han själv stod för en mycket fin slutsträcka.   

Jag förklarar att det nog inte finns någon i Hellas som skulle sakna förståelse om han under något eller några år skulle vilja tävla för en annan klubb.

Men vi skulle unisont sakna hans insatser som ledare.

Men Leonas går inte i klubbytartankar.

– Jag letar inte efter ett lag att springa med, då hoppar jag hellre över Tiomila. Om jag vill vara med på någon av de stora stafetterna så kan jag vara med på Jukola, och där är det tillåtet att springa för andra klubbar. Jag hittar, om jag vill, ganska bra lag som vill ha mig med. Igtisa är alltid på och pratar med mig. Och jag känner till flera löpare i Ryssland som är med i bra lag.

En märklig säsong närmar sig slutet

En märklig coronasäsong närmar sig slutet. I skrivande stund är det oklart hur mycket denna pandemi kommer att påverka även kommande år.

Men att Leonas har motivationen kvar, det är jag nu övertygad om.

Det gäller både hans satsning som elitorienterare, och hans tränarroll.

Men hur var det nu med det där ordvalet?

Det där sättet att vara hård mot sig själv?

Svag mental styrka, så hade han svarat.

Att döma ut sin insats med en sådan sammanfattning kan inte hjälpa honom att utvecklas.

Jag inser att jag måste ha fått nog av alla dissningar av egna insatser på 1980-talet, det var liksom en jargong: det gick sådär, nja, halvbra på sin höjd, missade ju en av 20 kontroller.

Aldrig att man skulle lyfta fram de där övriga 19 kontrollerna.

Aldrig att man skulle vara snäll mot sig själv.

Det är mot den bakgrunden jag beaktar Leonas kommentar.

När vi just hade inlett uppvärmningen av vårt skogspass i Granby och grankvistar slog upp från den framför mig springande Leonas, bad jag om ett förtydligande.

– Jag måste sluta att svika mig själv. Jag hade tränat, förberett mig, rest till Göteborg med hela familjen. Och så helt plötsligt så släppte jag koncentrationen och förstod ingenting.

Något de flesta av oss kan jobba vidare med

Jag kunde inte anteckna, men det var så jag uppfattade hans svar. Det är så jag minns det.

Och det är något annat – och betydligt mer handfast– än svag mental styrka.

Och något som han – och de flesta av oss andra – kan jobba vidare med.

Läs, läs, läs.

Från att du tar kartan i din hand tills du har stämplat ut.    

Coronaåret har nått sista kontollpunkten.

Det är bara målsträckan kvar.

Och sedan, äntligen, en ny säsong.

Text: Mikael Nyberg

Comments 3

  1. Tack Leonas och Micke för detta fantastiska intervjureportage som förutom en nära kontakt med mina kära vänner, ger mig och många hellasorienterare glädje över att hemsidan har livats upp!

    Jag hoppas att du Leonas och även Micke förstås ska få ett bra år 2021. Kanske kan även jag framåt sommaren ,efter vaccination, kan få springa en orienteringsbana och träffa några av er!

    Hasse C

Lämna ett svar till Stefan Holmqvist Avbryt svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *