Gravallvar

Samman med sin fästmö hände det sig att han inför sin farfars fars familjegrav spontant utbrast:

– Här vill jag, när den dagen är inne, bli strödd för vinden!

Reservation för ordalydelsens exakthet.

Gravplatsen är belägen tvåhundra dröjande steg ovanför en stuga, benämnd Nuoljalid. Stugan är inte stor men dess historiska och mänskliga betydelse desto större. Den byggdes 1905, när Karl, hans farfars far, plötsligt stod inför det faktum att hans lilla dotter Dagny var död. Han vandrade rastlös i sorgeförtvivlan, ovanligt nog inte i första hand för att spåra och uppteckna mängder av exempel på jojken, detta samiska sångsätt, den äldsta musikformen i Europa. Karl, konstnär, stins, musiker, fiolbyggare, upptecknade sången, med penna och öra för säregna toner, avancerade takter och med möda rättvist av samerna anförtrodd.

Snart nog tog Karl hjälp av en ytterst modern uppfinning, fonografen! En av vår civilisations mest betydande uppfinningar, förfinad av främst Thomas Edison. Fonografen i förbättrad form, överförde ljudvågor via ett stift, till en cylinder med vax och därmed kunde röster både spelas in och sedan i hyfsad kvalitet återges för lyssnaren.

Fonografen fångade något av viddens och vindars ljud, men framför allt låter den envar att lyss till bevarade jojkar, ägnade gömda, magiska platser och händelser, heroism och köld, bedrövelse och renhjordars ohejdbara färd, framåt – sådant som måste bevaras i minnet, betvingas, införlivas till livets erfarenhet.

Den unge mannen vid gravplatsen visste genom sin farmor, tornedalingen Ebba, född Perttu, att skulle Karl överleva i fortsatt skapande och bevarad levnadsgnista, då måste lilla döda Dagny få sin vila till fjälls.

Abiskos närmaste fjäll, Nuolja, är ganska blygsamt; sluttningen till en början måttlig men mot slutet, närmare toppen, väntar brutala branter. Tålamod och tillit krävs för den som vill kliva någon kilometer närmare himmeln, och se den speglas i stålblanka Torne träsk, Sveriges sjunde största sjö, och Skandinaviens mäktigaste fjällsjö, på nordsamiska benämnd Duortnosjavri.

Det kom en natt med brådskande bud, trots att det ju var för sent. Han som sett och erfarit något vid den där gravplatsen, ovanför stugvistet Nuoljalid, han var icke mer, han hade ”gått bort”, som det heter, och jag vill se honom så: gående, eller springandes – hans talang därvidlag tålde åtskilligt mer än måttliga fjäll.

Och en replik skar genom oss som snart var församlade och försökte samla oss: Önskan, att en dag bli strödd för vinden? Där i nästan nordligaste norr?

Ja, så hade han ju sagt, han som blickat ut över Abiskodalen. Och kanske skådat något näst intill hinsides. Han måste också ha sett den björnrivna tallen, ett stycke nedåt, mot Abisko jokk, som brusar allt vildare ju närmare järnvägens undergång den når.

Björnriven? Björnriven och liksom vriden? En kämpande tall? Ja. Måhända en kåsa som likt en sägen vandrat i generationer? Dock alls inte otroligt.

Vi som hade plikten att samla ihop oss, hur trasigt det än var, kunde inte förlita oss på sådan visdom och sorgesång som samerna ännu äger, nej, vi måste i rimlig tid bestämma oss: Var skall vår förlorade broder, son, fästman och tillika blivande pappa… Var ska hans aska komma i jord?

Oro: Femtonhundra kilometer norrut, så långt från oss närmaste, vänner, fränder?

Det blev en medelväg ur trångmålet: Han som den där gången uttryckte en önskan invid sin farfars fars gravplats, han ska där tillägnas ett särskilt minnesmärke, strax innanför den låga mur där fem förfäder sedan länge jordats; den siste är Karl, den första dottern Dagny, så ohyggligt saknad, inte minst av en far som redan iakttagit, att hans familj var berikad med en osedvanligt musikalisk liten flicka.

Och i nutid, i god tid, blev en akut oro skingrad. Det finns redan en vacker grav på Skogskyrkogården, en jordisk punkt att uppsöka och stillna inför. Och där är ett särskilt kors, och en lagom stor sten i skiffer hämtad utanför Abisko nationalpark. På den är ristat hans namn och ganska så unga ålder. Och två ord: Älskad Saknad.

I augusti kommer ett ganska litet men desto vackrare kors, att stå nära hans förfäders viloplats i Abisko. På stenen står ristat hans namn och hans ganska så unga ålder.

Och två ord

Älskad Saknad.    

(Tiraden går inte att kommentera här. Tills vi har ordnat den funktionen så ber vi dig kommentera den på Publikkontrollen!)

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *